• Kontakta oss

  • Hitta till oss

Klientinloggning

Pbmonline.se

Nyheter och blogg med det senaste inom beteendepsykologi från PBM

PBM - FLOW

1 augusti 2017

Stressjukdomar - det gränslösa arbetslivets baksida

Idag är stressrelaterade sjukdomar den vanligaste orsaken till sjukskrivningar – inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa. Frågorna hopar sig – vad är det som hänt med vårt samhälle? Vad kan vi själva, arbetsgivarna, vården och staten göra för att stoppa - helst vända – denna negativa utveckling? Om detta samtalar Sveriges Radios vetenskapsjournalist Johan Bergendorff med inbjudna gäster – däribland socialministern.

Det gränslösa arbetslivet börjar visa upp sitt ”onda” ansikte. Inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa. Vilka verktyg finns för att komma till rätta med den negativa utvecklingen, det vill säga att allt fler drabbas av stressrelaterade sjukdomar? Finns det länder som lyckats vända den negativa spiralen? Vem har det yttersta ansvaret?

I ett radioinslag i P1 samtalar Johan Bergendorff om dessa frågor tillsammans med Eva Lind Johansson, som skrivit boken ”Utmattad” som är en novellsamling om stress, Anna Bennich Karlstedt, leg psykolog, Eva Landeståhl, HR-specialist vid Astrazeneca och Annika Strandhäll, socialminister (S).

I Frankrike är det idag förbjudet för företag/organisationers medarbetare att maila på helger och kvällar. I Nederländerna har staten beslutat att det är arbetsgivarna som är skyldiga att betala sjuklön för anställda under minst två år. Detta oavsett om sjukskrivningen beror på jobbet eller inte (att jämföra med svenska arbetsgivares sjuklöneansvar som är två veckor). Om företaget (chefen eller företagsläkaren) inte följer de statliga riktlinjerna kan det drabbas av att betala tre års sjukskrivning eller delar av sjukpensionen för den anställde.

Detta har lett fram till att Nederländerna lyckats minska sjukskrivningar och förtidspensionering med cirka 40 procent – samtidigt som företagen tjänar pengar.  Idag har en nederländsk medarbetare i genomsnitt sju sjukdagar per år – att jämföra med svenskars elva dagar per år.

Enligt socialminister Annika Strandhäll har Sverige inte för avsikt att kopiera eller lagstadga om dessa frågor. Istället väljer man den svenska modellen som bygger på frivillighet och olika stimulansmedel. Bland annat kommer det att komma ett lagförslag som innebär att arbetsgivare ska få tillgång till expertishjälp under en sjukskriven anställds rehabiliteringsperiod.

Lyssna på hela – eller delar av – inslaget här (Samtalet med socialministern kommer i slutet av inslaget): http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/927786?programid=2946

 

 



24 juli 2017

Det skandinaviska ledarskapet - fler likheter än olikheter

En nyligen genomförd undersökning bland chefer/ledare i Sverige, Norge och Danmark visar på tydliga gemensamma värderingar, men även på olikheter, när det gäller synen på ledarskap. Medan svenskt ledarskap präglas av coaching, präglas det norska ledarskapet av trivsel/arbetsglädje och det danska av delegering och självständighet.

Organisationen Ledarna har genomfört en undersökning tillsammans med sina systerorganisationer i Norge och Danmark med syfte att hitta det som är typiskt för det skandinaviska ledarskapet, men även vad som är skillnaderna mellan de olika ländernas syn på ledarskap.

Resultatet av undersökningen visar på att det verkligen finns ett skandinaviskt ledarskap med gemensamma värderingar och särdrag – ett ledarskap som utmärker sig med tre centrala egenskaper:

- En hög grad av involvering i beslutsprocessen.

- Ett kort avstånd mellan ledare och medarbetare.

- Frihet under ansvar.

I undersökningen identifierades även tre olika varianter – som kan förknippas med de olika länderna - på framgångsrikt ledarskap. Norge som utmärker sig med det ”Demokratiska ledarskapet”. Danmark som utmärker sig med det ”Målinriktade ledarskapet”. Sverige som utmärker sig med det ”Relationsskapande ledarskapet”.

Det skandinaviska ledarskapet innebär att ländernas organisationer/företag står inför liknande utmaningar. Till exempel att som organisation lyckas vara flexibel och effektiv samtidigt som man ska kunna involvera medarbetarna i en tidskrävande beslutsprocess. Ytterligare utmaningar är avsaknaden av tydliga ramar och struktur, det vill säga ett icke hierarkiskt ledarskap, samt att lyckas skapa en trygg miljö för de medarbetare som upplever stress i samband med större krav på eget ansvar och mer självständighet.

Läs hela rapporten på: https://www.ledarna.se/globalassets/rapporter/skandinaviskt-ledarskap-2017.pdf

17 juli 2017

Psykisk ohälsa: Hårdare lagar krävs för att förhindra sjukskrivningar

Hur kan primärvården arbeta för att minska sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa? Det var en fråga som läkare och politiker debatterade på ett seminarium i Almedalen tidigare i juli. Modernisera arbetsmiljölagstiftningen så att den ställer tuffare krav på arbetsgivarna var ett av förslagen från debattörerna.

Några av förslagen som lyftes fram under debatten var att en ökad satsning på förebyggande vård, men även en bättre samverkan mellan arbetsgivarna och Försäkringskassan, skulle kunna minska sjukrivningarna på grund av psykisk ohälsa.

Dessa förändringar är dock inte tillräckliga, enligt Distriktsläkarföreningens ordförande Marina Tuutma. Hon menar att regeringen måste genomföra flera lagändringar, som till exempel att modernisera arbetsmiljölagstiftningen, så att den ställer skarpare krav på arbetsgivarna att arbeta så att sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa förebyggs.  Dessutom eftersökte Tuutma en lag om att arbetsgivarna ska tillhandahålla företagshälsovård till alla anställda.

Läs artikeln på: https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/07/06/vill-se-hardare-lagkrav-pa-arbetsgivarna/

4 juli 2017

Nytt centrum för psykisk ohälsa

För att lyckas möta den psykiska ohälsan i Sverige behövs både mer resurser och kunskap. Därför har Stockholms läns landsting nu planerat att inrätta ett regionalt psykiatricentrum för att öka samordningen mellan psykiatrin och den övriga sjukvården – det vill säga att lyfta betydelsen av evidensbaserade och överenskomna vårdförlopp.

I ett debattinlägg i Dagens Medicin skriver Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingsråd och Jessica Ericsson, ordförande i hälso- och psykiatriberedningen, att Stockholm nu utmanar övriga landsting och regioner att göra som dem – att genomföra ett lyft för psykiatrin. Detta så att psykiatrins patienter ska kunna förvänta sig lika god vård som övriga vårdtagare. Såväl när det gäller bemötande, medicinsk kompetens som personal.

Under de senaste tio åren har privata vårdgivare fått delta i utvecklingen av psykiatrin i Stockholm, vilket lett till nya idéer - idéer som också gett mer vård för pengarna. Nu är det snart dags för ytterligare innovationer. Debattörerna hoppas att kunna starta ett Psykiatricentrum redan år 2018 – med målet att få vårdkedjorna att fungera bättre och att styrning, avtal och uppföljning ska ge psykiatrin en starkare ställning gentemot universitetssjukvård och akademi.

Läs hela artikeln på: https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/06/27/psykiatrin-behover-ett-lyft/ 

12 juni 2017

Hjärnkoll på arbetsmiljön

Den främsta orsaken till att sjukskrivningarna ökar idag är den växande psykiska ohälsan. Diagnoser som utbrändhet och depression kostar samhället miljardbelopp och flera rapporter visar nu på arbetsmiljöns betydelse för vår hälsa, skriver Anki Sandberg, Riksförbundet Hjärnkoll, i ett debattinlägg i tidningen Dagens Medicin.

En ny rapport från Försäkringskassan visar att sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa är hela 70 procent längre än genomsnittet. Trots detta – och att flera andra rapporter lyfter fram arbetsmiljön som en viktig faktor för att förhindra psykisk ohälsa - ser Riksförbundet Hjärnkoll tydliga tecken på att arbetsgivarna har svårt att tillgodose de nya föreskrifterna kring god psykosocial arbetsmiljö.

Tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa – egen eller anhörigs. Trots detta pratas det sällan om dessa problem – inte heller i arbetslivet. Detta måste förändras. Arbetsgivarna måste ta ansvar för att en god psykosocial arbetsmiljö och dess betydelse för vår hälsa, enligt Riksförbundet Hjärnkoll.

Läs mer på: https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/05/29/en-sjukskrivning-minskar-inte-stigmatiseringen/

21 juni 2016

Närvarande chefer ger friskare medarbetare

Egentligen vet vi ju det allihopa. Vi har alla ett grundläggande behov av att bli sedda och bekräftade av andra. Den regeln gäller även på jobbet. Vi behöver känna oss trygga och vi behöver veta att gör rätt saker på jobbet, att vi bidrar. Ibland behöver vi också att någon påpekar när vi svävar iväg…

I dagens slimmade samhälle där chefer förväntas öka storleken på medarbetargrupper och kraven på egna operativa uppgifter kan ligga som en snara runt halsen är just närvaro och tid för ledarskap något som ofta får stryka på foten.

Professor Eva Vingård har tillsammans med sin kollega Magnus Svartengren lett ett stort forskningsprojekt som handlar om att identifiera friskfaktorer inom kommuner och landsting. Forskningsprojektet ”Hälsa och framtid i kommuner och landsting” 1) handlar ytterst om hur vi organisatoriskt kan bygga friska organisationer där människor kan prestera och ha hälsan kvar. Där finns flera viktiga faktorer att beakta och jag har valt att fokusera på ledarskap.

I kommuner och landsting med lägst sjukfrånvaro finns skillnader mellan hur man arbetar med uppföljning och kontroll. Detta handlar bland annat om hur cheferna följs upp, dvs. hur vi kontrollerar att våra ledare agerar som förväntat. Det handlar också om hur högre chefer får feedback från de lägre cheferna.

I de friskare kommunerna och landstingen följs både cheferna och medarbetare i högre grad upp och utvärderas på sitt arbete.

I de friskare kommunerna och landstingen så sker uppföljning i högre grad genom direktkontakt. Chefen finns där. Man pratar med och är närvarande för sina medarbetare. Man har möten för uppföljning och/eller man är närvarande direkt i verksamheten. Chefer som finns geografiskt längre ifrån sina medarbetare tar sig tid att ta sig ut till verksamheten eller anstränger sig för att finnas tillgängliga på telefon eller e-post.

Professor Judith Komaki 3) har också studerat framgångsrika ledarbeteenden. Vad gör de egentligen? De chefer som får sina arbetsgrupper att både prestera och blomstra och också medarbetare som har hälsan på lång sikt?

Överst på listan över framgångsrika chefsbeteenden enligt Komaki står monitorering. Monitorering handlar om aktiv närvaro och intresse för hur medarbetaren löst sina arbetsuppgifter. Att ta sig tid för att ställa frågor och diskutera resultaten. Det handlar inte i första hand om att berätta för medarbetaren om hur jag som chef tycker att uppgiften skall lösas utan istället om ett äkta och uppriktigt intresse för hur medarbetaren löst sin uppgift. En dialog kring arbetsuppgiften helt enkelt.

Jaha, kanske ni tänker nu; skulle det krävas fleråriga forskningsstudier för att ta reda på det här? Ja, jag tror att de här studierna är viktiga för oss som befinner oss i arbetslivet eftersom betydelsen av ett närvarande ledarskap inte alltid syns direkt i lönsamheten för en verksamhet. Och ett närvarande ledarskap tar tid att utföra.

Nästa gång ledningen kommer med ett krav att vi ska öka medarbetargrupperna eller öka den egna operativa tiden så skulle den belastade mellanchefen kunna säga;

”Ja, fast vi vet ju från forskning att jag behöver ha tid att vara i dialog med mina medarbetare. Jag behöver ha tid för att diskutera måluppfyllelse och tid för att följa upp resultat tillsammans. I vardagen. Det räcker inte med en gång om året. Missar vi det kommer sjukskrivningarna som ett brev på posten. Det blir dyrt för oss. Därför föreslår jag att vi ser till att behålla strukturen som den är så att jag har tid för att utöva mitt ledarskap. ”

Ett annat viktigt fynd är att i friskare organisationer finns fungerande system och strategier för feedback. Kritik uppmuntras och accepteras och det finns kanaler där den kan lämnas. Organisationen präglas av ett öppet klimat där man uppmuntrar personalen att vara delaktig, att både föra fram goda idéer och komma med kritik.1,2)

Att det finns forum för kommunikation bidrar till vad forskarna kallar ”Relational Justice” dvs. huruvida medarbetarna uppfattar organisationen som rättvis och välvillig, och om organisationen bryr sig om sina medarbetare. Relational Justice är också kopplat till en friskare organisation.4)

I friskare organisationer får medarbetarna också stöd i att prioritera sina arbetsuppgifter och man uppmärksammar om personal ställer alltför höga krav på sig själva. Cheferna försöker också i högre grad vara förebilder genom att gå hem i tid själva.

Att lämna till en stressad, utarbetad medarbetare att själv lösa sin prioritering är som att säga till sin femåring ”idag får du gå hem från dagis själv för mamma hinner inte hämta dig”. Det är helt enkelt inte schysst. Kapaciteten att prioritera sitter i våra exekutiva funktioner och den tappar vi när stressnivåerna varit alltför höga under för lång tid. Att ge medarbetarna stöd i prioritering om jag som medarbetare har tappat den förmågan är att ta ansvar och inte att ta över.

Dock räcker det såklart inte med intresserad, engagerad chef för att skapa friska, produktiva arbetsplatser. Vi behöver också veta vad vi ska göra på jobbet, vi behöver ha tydliga mål som vi är delaktiga i att forma och vi behöver veta vem som gör vad. Bland annat. Men det får bli ett annat blogginlägg.

Maria Andersson Baeza, leg. psykolog, organisationskonsult PBM i Göteborg

maria.andersson@pbm.se 073 – 677 50 20



1.Hälsa & Framtid i kommuner och landsting 2013:1 http://dok.slso.sll.se/CAMM/Rapportserien/2013/CAMM2013_1.pdf

2.Hälsa & Framtid – ett forskningsprojekt om långtidsfriska företag delstudie 2; Tydliga strategier och delaktiga medarbetare i friska företag, 2008. https://www.researchgate.net/publication/237673542_Tydliga_strategier_och_delaktiga_medarbetare_i_friska_foretag

3.Komaki Judith, L; Leadership from an operant perspective, Psychology Press, 1998

4.Elovainio M, Kivimäki M, Vathera J, organizational justice; evidence of a new psychosocial predictor of helath. Am J Public Helath 2002; 92 (1); 105-8


20 april 2015

Att utveckla och skapa mer effektiva arbetsgrupper

Att vara människa innebär att vara en del av olika grupper: i hemmet, i samhället och på jobbet. Att vara en del av en grupp kan vara på gott och på ont. De flesta av oss har jobbat på arbetsplatser där vissa grupper har fungerat väldigt bra, varit effektiva och motiverande. Andra grupper har kanske mest har varit sega, en pest och pina att ta sig igenom.

Team

Förutom att samarbete i grupp påverkar trivseln på arbetsplatsen så finns det ett tydligt samband mellan hur gruppen fungerar och vad gruppen presterar. Forskningen säger oss att i och med arbetsuppgifters ökade komplexitet krävs också en högre grad av samarbete i arbetsgruppen. I samband med den tekniska utvecklingen möjliggörs samarbete i team som är geografiska utspridda, teamen blir alltmer lösligt sammansatt och medlemmar rör sig mellan olika team. Den nya tidens sätt att organisera arbetsplatser kräver därför ökat samarbete bättre samordning och fördjupad kommunikation. 

Susan Wheelan är psykologiforskare och tidigare professor vid Temple University, Philadelphia i USA. Hon har studerat grupper i 30 år och har lanserat en modell som visar hur grupper utvecklas och mognar. Modellen kallas An Intergrative Model of Group Development (IMGD-modellen) och är idag den mest forskningsbaserade modell som finns att tillgå. Wheelan beskriver i sin forskning fyra mognadsfaser i en grupps utveckling. En grupp sägs vara i den fas där den har sin huvudfokus.

Vad kan då ledare göra och vad kan gruppmedlemmar göra för att skapa ett mer effektivt team? 

I grunden behöver varje grupp tydliga mål och klara roller. Det är också viktigt med ett ledarskap som följer gruppens utveckling och som stöttar innovationer, värdesätter kvalitet och service samt belönar teamets framgång istället för individuella prestationer. Det kräver ett systematiskt arbete att utvecklas till ett effektivt team. (Wheelan 2005).

I samband med ett Sverigebesök intervjuades nyligen Susan Wheelan av Maria Åkerlund. I intervjun säger Wheelan att dagens arbetsliv ställer högre krav än tidigare, både på kunskaper och på färdigheter hos såväl gruppmedlemmar som hos ledare. Hon menar att både fackkunskaper och kunskaper om teamarbete, både yrkeskunnande och samarbetsförmåga alla är grundläggande för den moderna gruppens funktion och produktivitet.

Forskningen visar att komplexa och krävande arbetsuppgifter främjar gruppens effektivitet. Svåra uppgifter som kräver mångas bidrag utvecklar gruppen. Riktad och regelbunden feedback är något som också är framgångsrikt. Däremot är stress i form av alltför stor arbetsmängd och tidsbrist hindrar gruppens utveckling och effektivitet. Då behöver gruppen istället fasta rutiner och tydliga direktiv.

Hur påverkar det teamens samarbete att vi är geografiskt utspridda?

Allt oftare händer det att företag och organisationer har projekt- eller arbetslag där gruppmedlemmarna fysiskt ses sällan eller aldrig. Geografiskt spridda team verkar vara mer effektiva och nöjdare än team som samverkar på en och samma plats, enlig Wheelan. En av de saker forskare på senare tid har intresserat sig för när det gäller utspridda team är hur de klarar att utveckla ömsesidig tillit. Det finns studier av kommunikationen i utspridda team som bara kommunicerar elektroniskt. De team vars ledare skapade strukturer för regelbunden och tät kontakt och vars medlemmar hela tiden höll varandra uppdaterade, gav varandra snabb feedback på inlägg och också uttryckte engagemang för det gemensamma projektet i sin elektroniska kommunikation utvecklade hög tillit.

Hur arbetar PBM med att stötta ledare och organisationer till utveckling av effektiva team?

Samspelet mellan medarbetarskap och ledarskap är grunden för effektivitet i en organisations verksamhet, och teamtänkande är av yttersta vikt. Idag är utmaningen att hitta fungerande samarbetsmodeller och kommunikationssätt för arbetsgrupper för att de ska nå verksamhetens mål. 

Det är viktigt att ha praktiska och evidensbaserade verktyg när man arbetar med gruppers utveckling och effektivitet. På PBM utgår vi från IMGD-modellen och är dessutom certifierade i verktyget Group Development Questionnaire (GDQ). 

GDQ är ett verktyg för att bedöma vilken fas en grupp befinner sig i och erbjuder utifrån detta en effektiv metod för att utveckla och effektivisera team, arbets- och ledningsgrupper. Med hjälp av verktyget GDQ kan man snabbt se var gruppen befinner sig och vad gruppen behöver för att ta nästa steg i sin utveckling. Det är viktigt att anpassa teamutveckling utifrån de exakta behov, förutsättningar och utmaningar som en specifik grupp står inför. PBM inventerar därför behov och skapar struktur kring teamutvecklingen och de behov som organisationen har.

Ett annat verktyg som används när vi tränar team är beteendebaserad feedback. Alltför många medlemmar har svårt att ge och ta emot feedback på ett fungerande och utvecklande sätt. När feedbacken är ostrukturerad och vag leder den inte till utveckling. Beteendebaserad feedback hjälper team till bättre kommunikation. 

Vi använder och lär ut metodiken team debrief. Metoden team debrief har visat sig vara framgångsrik för team som vill öka sin kommunikation och därmed bli effektivare i att nå sina mål. Team debrief är ett verktyg som bygger på att växla mellan genomförande och uppgiftsinriktat arbete som sedan reflekteras, utvärderas och planeras vidare för teamprocesser. Teamet analyserar sina arbetsinsatser utifrån beteenden -Vad gjorde vi som fungerade? -Vad gjorde vi som inte fungerade? -Vad kan vi lära? Och hur går vi vidare? Metoden leder till kontinuerlig förbättring av teamets samarbete. Vi har forskning som stöder att team debrief hjälper team öka sin effektivitet med i genomsnitt 25 %

På PBM finns många erfarna konsulter som om kan hjälpa i arbetet med att stärka gruppers utveckling och lyfta fram potentialen hos medarbetare. Vill du veta mer om hur vi kan hjälpa just din arbetsgrupp att bli mer effektiv ta kontakt med Madeleine Geholm Organisationskonsult och Regionchef Gävle, madeleine.geholm@pbm.se 

Madeleine Geholm

Referenser:

Om Effektiva team:
Wheelan, S. (2005). Group Processes: A Developmental Perspective (2nd Ed.). Needham Heights, MA: Allyn & Bacon: The Simon & Schuster Education Group.
Wheelan, S. (2010). Att skapa effektiva team: en handledning för ledare och medlemmar. Studentlitteratur AB
http://henakesjo.se/intervju-med-susan-wheelan-pa-besok-stockholm-november-2013/

OM GDQ:
GDQ Associates, Inc 
Om team debrief:
Klein, C., DiazGranados, D., Salas, E., Le, H., Burke, C. S., Lyons, R., et al. (2009). Does team building work? Small Group Research, 40, 181-222.
LePine, J.A., Piccolo, R.F., Jackson, C.L., Mathieu, J.E. and Saul, J.R. (2008), A meta-analysis of teamwork processes: tests of a multidimensional model and relationships with team effectiveness criteria, Personnel Psychology, 6, 273-307.
Smith-Jentsch, K.A., Cannon-Bowers, J. A., Tannenbaum, S. I., & Salas, E. (2008). Guided team self-correction: Impacts on team mental models, processes, and effectiveness. Small Group Research 2008; 39; 303

Madeleine Geholm
madeleine.geholm@pbm.se

3 mars 2015

Flexibel inställning till flexibla kontor?

Allt fler arbetsplatser väljer att riva ner kontorsväggarna till förmån för de trendiga flexkontoren. Förhoppningen är att öka produktivitet, kreativitet och facetime. Men vad kräver det av medarbetarna och passar det verkligen på alla typer av arbetsplatser? Psykolog och gästbloggare Lisa Rydstad rekommenderar försiktig entusiasm.

office

För några veckor sedan slutade en fredagskväll i en bohemisk 40-tals lägenhet, sittandes på golvet med mustaschprydda arkitektstudenter iklädda avslappnade tunikor. Under den orangea kökslampan diskuterade vi deras utbildning och vad de tänkte göra med sin examen när de blev klara. På egna, unika vis uttryckte de med lagom portion entusiasm ungefär samma sak: ”Jag vill skapa utrymmen där människor interagerar, det handlar om att forma, (paus för eftertänksamhet), mötesplatser”.

Jag hade i denna stund inte mage att invända och påpeka att nytänkandet på det Malmöitiska köksgolvet inte var särskilt nytt. Snarare speglar studenternas målbild den Silicon Valley- ursprungna trend som de senaste åren har spridit sig som en löpeld genom kontorssverige; flexkontoren. I dessa kontor har medarbetarna inte längre ett eget skrivbord, istället finns det en mängd olika arbetsplatser att välja på. När medarbetaren kommer till jobbet på morgonen kan hen välja den arbetsstation som passar bäst för dagen. Kanske är det ett skrivbord i tyst avdelning för administration, en caféliknande avdelning för telefonsamtal och stående möten eller ett stimulerande grupprum för kreativt teamarbete?

Det finns goda argument för flexkontor. Forskare bekräftade nyligen i Harvard Business Review att den nya kontorsutformningen maximerar användningen kontorsytan, ökar kreativitet och produktivitet samt ökar facetime. Förespråkare menar att kontoren anpassas efter människornas behov och inte människorna efter kontoret. Det handlar om, som mitt festsällskap sade, att skapa mötesplatser. Företag som Google, Microsoft, Yahoo och Facebook började. Nu, några år senare, har Försäkringskassan, Värmdö kommun och Stockholms läns landsting tagit efter.

Retoriken kring flexkontoren är svår att argumentera emot. Vem vill inte skapa mötesplatser, främja kreativitet och anpassa kontorsplanering efter människornas behov på arbetsplatsen? Fördelarna tycks vara så intuitiva att det känns omodernt att inte haka på trenden. Eller?

Psykologiforskning visar att det finns goda skäl att stanna upp och nyansera diskussionen om flexkontoren. Arbetslivsforskaren Susanna Toivanen är tydlig med att kontorsformen inte passar alla. Tidigare har dessa kontor används mycket på arbetsplatser där medarbetarna av olika skäl inte är på plats en stor del av tiden. 
Nu används kontorsformen i verksamheter där människor vistas varje dag. Hennes forskning visar att denna typ av arbetsmiljö för dessa grupper kan leda till stress och sämre hälsa. Detta får stöd i annan publikation från Stressforskningsinstitutet som visar att de medarbetare som har individuella rum upplever mindre stress än medarbetare i öppna kontorslandskap och flexkontor. Toivanen uttrycker en oro kring att arbetsmiljöforskningen och praktisk kontorsutveckling står långt ifrån varandra. 


Psykologin bakom dessa fynd är inte komplicerad. Vår hjärna har begränsad kapacitet att ta in och sortera intryck. Detta kräver uppmärksamhet och energi. När vi arbetar med en uppgift i en miljö som distraherar vår uppmärksamhet, krävs mer energi för att hålla fokus på uppgiften. I längden kan detta bli mycket krävande. Fortsättningsvis är vi människor rutinbundna, på gott och ont. Skälet till att vi är det i vår natur är att vi frigör tankeutrymme när vi automatiserar våra handlingar i vardagen. När vår vardag inte är lika rutinbunden, som den blir i ett flexkontor, krävs mer energi. Vi behöver då istället använda vårt tankeutrymme för att ta in information (vad ska jag göra idag, vilka platser är lediga, vem sitter var och vem behöver jag samarbeta med idag), bearbeta denna och fatta en mängd olika beslut. Sammanfattningsvis finns det risk för att i flexkontoren ägna energin åt att skapa förutsättningar för sitt arbete istället för att ägna energin till själva arbetsuppgiften. Detta kan öka stress och minska produktivitet.

Jag undrar om det är det så enkelt att flexkontoren passar på de arbetsplatser vars huvuduppgift kräver mycket interaktion, kreativitet och stimulans. Arbetsplatser vars arbetsmetoder bygger på fungerande administration, rutiner och noggrannhet behöver inte gynnas av kontorstypen på samma sätt. Arbetsgivaren bör därför göra en analys av arbetsuppgifternas och människornas behov innan väggarna rivs ner till förmån för den senaste trenden. Vilka människor gynnas och vilka påverkas negativt av den tilltänkta arbetsmiljön? Om framförallt, vad säger medarbetarna själva?

Kanske är det bättre att skynda långsamt och ställa oss försiktigt entusiastiska till kontorsmiljön som ständig mötesplats? Psykologens rekommendation: en flexibel inställning till flexibla kontor. 

Lisa Rydstad

Lisa Rydstad

Psykologkandidat Lunds Universitet

 Bild: https://www.flickr.com/photos/marc-hongkong/2404787666/in/photolist-5W1jeb-4PUtf9-5SDE9c-6fFHr-4Ffr1j-nQdp1n-mmprm9-3Z3E34-6RvEE1-8Q4fst-7VuBS4-62PBne-79BLam-6NAfAC-4EvaAj-yZ8xZ-fc4Dxy-aGwQ9-5mxFes-4yasU4-5V6aoK-7z1XQe-5HT3ru-pcCnE-asNkQ-75ER2a-bs5GyT-9JoqSx-79BLf9-mSFydV-dkPszd-aAF7vq-ng6VQA-3U2BmP-frwWQP-6DHCyt-4txmLp-acjBLP-Dawtc-bUjhPp-aRg4tx-aRg3X6-m5JjKn-fVp2iQ-6qsmcH-8uspTm-2pu4Lu-uogGi-5zJKY3-e6etci


2 februari 2015

Förändring del 3 – Förändring är svårt

Andreas Schill pratar på om förändring.

Change 3
     Vi har tidigare här på bloggen konstaterat att förändring är nödvändigt, märkligt nog vet vi samtidigt att förändring är väldigt svårt. Det finns en tydlig konsensus i den vetenskapliga litteraturen som i princip säger att om man delar in befolkningen i grupper baserat på förändringsbenägenhet, så hamnar en överväldigande majoritet, 80-85% i någon av kategorierna ”skeptiskt till” – eller ”motståndare till förändring”. Det finns många tänkbara förklaringar till att det är på det här viset:

1) Vi är evolutionärt betingade att föredra enkla lösningar. Förändring innebär att saker och ting blir komplicerade och vi behöver koppla in de frontala delarna av hjärnan, vilket är enormt energikrävande. Om saker och ting är ”business as usual” så kan vi använda mindre krävande delar av hjärnan och på så sätt blir vi mindre trötta. Att lära nya saker är helt enkelt jobbigt!

2) Vi gillar inte osäkerhet, de flesta av oss kommer i perioder av osäkerhet att utgå från ”worst case scenario”. En förändring, även om den objektivt sett inte utgör någon reell fara, kommer alltså att medföra en aktivering av vårt stressystem. Ökad puls, spända nackmuskler och tunnelseende är vad man på psykologspråk brukar kalla för ”aversiv stimulering” alltså ungefär; en situation som innehåller otrevliga signaler. De flesta människor undviker sådana signaler (det finns undantag –men det är ett annat blogginlägg). Den här naturliga uppvarvningen är en delförklaring till att förändring ofta hänger samman med en ökad ohälsa.

3) Många av oss, dock inte alla, har dessutom erfarenheter av tidigare förändringar som inte blivit så bra, vi tenderar att vara brända av erfarenheter och därmed ovilliga att kasta oss in i en ny omgång.

Den uppenbara frågan inställer sig genast; men resterande 15-20% då? Vad är det som gör att de är förändringsbenägna? 

Det finns många tänkbara förklaringar men de troligaste är: 

a) Inlärning jag har genom åren lärt mig att förändring är bra! jag har helt enkelt varit med om positiva effekter kopplat till förändring, antingen för min egen del, eller för organisationens del.

b) Neurologi, en del individer blir lätt uttråkade och tappar intresset när saker går enligt fastslagna rutiner. För dessa individer kan det faktiskt vara så att förändring ger en kick och att kaos till viss del är trivsamt.

Hur ska man då tänka kring det faktum att vi ofta har polariserade grupper när det gäller förändringsbenägenhet? 

Först och främst och kanske särskilt i dessa dagar, kan det vara värt att påpeka att det faktum att en grupp är heterogen avseende förändringsbenägenhet (och andra egenskaper) troligen har tjänat mänskligheten väldigt väl genom vår utveckling. Mixen av skeptiker och cowboys borgar för en balans mellan utveckling och förvaltning. Vi ska prata om världshistorien senare, men vi kan väl redan nu konstatera att Djingis Khan troligen var väldigt förändringsbenägen, medan romarriket hade en mer sund balans mellan entreprenörskap och förvaltning. Mongolernas rike hade en kort och intensiv period i solljuset, medan romarna lyckades dominera under ca. 600 eller 1600 år (beroende på vilka historiker man väljer att lyssna på). Frågar man historiker så finns det självklart många andra förklaringar till respektive kulturs uppgång, dominans och fall, men vi kan ändå använda dem som exempel för att belysa det faktum att heterogenitet är positivt, även om en stor del skeptiker gör det knöligt att driva förändring.

Det finns två nycklar till att lyckas:

1) Individens förändringsbenägenhet kan påverkas genom att man arbetar proaktivt och transparant med att informera och diskutera kring organisationens marknadsposition, ju mer jag som individ ser ett behov av att förändras, desto mer benägen är jag att förändras. Individen påverkas också av huruvida organisationen förefaller ha kapacitet att klara en förändring. Att arbeta strukturerat och bygga förtroende är alltså en viktig komponent i att bygga förändringsbenägenhet.

2) Rikta fokus och uppmärksamhet på de 15% som är early adopters och som kommer igång tidigt i en förändringsprocess. Att låta dessa bli förändringsambassadörer och goda exempel kan i bästa fall ”dra med sig” mer skeptiska kollegor. Att samtidigt vara lyhörd för skeptikernas åsikter borgar för att man inte utvecklas för snabbt –i fel riktning. 

Det var allt för den här gången, i den avslutande delen av bloggserien kommer vi att titta på lyckade exempel på förändring. Stay tuned!

ASC   
         
      Andreas Shill Regionchef PBM

Bild: Flickr, Christarampi, change


17 november 2014

Förändring del 2 – Förändring är nödvändigt

Andreas Schill fortsätter lägga ut texten kring förändring.

Förändring

Senast påstod jag att; ” Förändring är en absolut förutsättning för alla organisationer!”

Vad menar jag då med det? Ja, vill man vara väldigt filosofisk så kan man gå tillbaka till Herakleitos (500f.kr) och hans teori om att ”allt flyter” (Panta Rei –ni vet). Sanningen är ju någonstans att han har helt rätt och att vi lever i en tillvaro som inte alls är så stabil och förutsägbar som vi tror. Snarare bygger vi upp en egen kognitiv schimär av att saker och ting är beständiga och likadana som de var igår. Här är det väldigt lätt att halka in på intressanta sidospår som; ”hur är det med universum egentligen, är det ständigt expanderande? Eller är det statiskt och i ständigt förfall?” och ”Är jag samma person idag som jag var igår?” Eftersom tankar av det slaget lätt väcker kraftig existentiell ångest, så ska vi inte fördjupa oss i dem. Vi ska istället vända oss till Harvard och Clayton Christensens artikel  ”Innovation killers” (HBR; 2008). Christensen presenterar en modell för att sätta en prislapp på att inte förändras (eller egentligen på att inte investera i utveckling). Han stipulerar att en organisation som inte utvecklas i tillräckligt hög grad, kommer att tappa 1% av sin marknadsandel per år. Det hela handlar om att marknaden, d.v.s. den arena man som organisation befinner sig på ständigt rör sig framåt.  Att inte förändras innebär därför inte att stå stilla, det innebär att långsamt förfalla. Slutsatsen är alltså att världen fungerar på samma sätt som lönerevision, om din löneökning är mindre än inflationen, så är det inte en ökning.

Alla organisationer behöver följaktligen utvecklas och förändras för att inte försvinna över tid. Dessutom behöver man vara duktig på att bedöma i vilken riktning världen rör sig, missbedömer man åt vilket håll marknaden snurrar kan tappet bli betydligt större än 1%. Nokia och Facit är tyvärr goda exempel på hur stort tappet kan bli.

Visst är det en härlig tanke: alternativen är att förändras eller gå under och om vi väljer att förändras i fel riktning, då går vi också under, fast jättesnabbt.  

 

ASC 

Andreas Shill Regionchef PBM

Bild: https://www.flickr.com/photos/shontzphotography/15529308160/in/photolist-pEgLhq-5Ttn36-drupAA-6GyC6u-b12p9X-co5ihj-bT3KX4-6a9KAx-9RgPDK-3RhRZZ-dMigWT-ofsyLu-Z8z4D-uJKaf-7XdyCH-e8uDwc-fQaq38-gmaVme-9q7DJx-3vcSP7-6GySoX-5AMFqP-aEjK9h-8zzSc2-62LxN3-6BACM5-6XNQ99-4oPJUQ-aNqD2Z-c9dgcE-6ekeN2-dhXVe4-6GU2Kh-dwrr6R-gZyTMf-62gVzG-duTzDb-awXNkU-6vApXs-8yVJ1P-oHJH8F-7YfPsJ-hSMZ3d-6QNxv5-3eiuq8-6Hn9z5-68srgi-4ooehU-7VvkZn-jted3Q

9 oktober 2014

Förändring del 1 - individer och organisationer

Andreas Schill firar tio år som psykolog med en bloggserie om det ord som troligen har sysselsatt honom mest genom åren.

3740808686_81cee1565d_z

Om jag skulle peka på ett specifikt begrepp som löper som en röd tråd genom mina 10 yrkesverksamma år som psykolog så skulle det begreppet tveklöst vara; förändring.

Arbetar man med behandling så är det väldigt tydligt att perioder av förändring ofta är en trigger för att behöva psykologhjälp; brytpunkterna i livet leder till förändrade krav som i sin tur kräver nya strategier. Strategier som vi inte alltid hinner, eller har förmåga att utveckla på egen hand.

Inom KBT brukar man prata om att målet med en klientkontakt är att hjälpa klienten att utveckla bredast möjliga beteenderepertoar. Beroende på situationen behöver jag som individ kunna använda en mängd olika och varierade beteenden. Att hålla fast vid tidigare funktionella strategier i en förändrad situation, riskerar att skapa en obalans och överbelastning.

Mitt eget professionella fokus har förändrats genom åren och eftersom jag numera arbetar med ledare, grupper och organisationer så möter jag begreppet förändring i en något annorlunda form. Vi kommer ofta in i organisationer när man planerar, genomför eller har genomfört förändringar. Change Management är en väldigt efterfrågad tjänst helt enkelt. Vad vet vi då om förändring?

Kort svar: en hel del faktiskt:

1. Förändring är en absolut förutsättning för alla organisationer, utan undantag!

2. Förändring är svårt, arbetsamt och väcker naturligt motstånd

3. Risken för ohälsa ökar markant i takt med förändring 

4. En organisation som klarar av att förändras har en konkurrensfördel

5. Världshistorien (ingen dålig referens) är full av exempel på förändring som recept på framgång.


Längre svar? Det kommer, håll utkik på bloggen!

ASC

Andreas Schill

Regionchef, Leg. Psykolog

22 augusti 2014

Att gå från ord till handling

Att överbrygga klyfta mellan kunskap (veta vad som skall göras) och handling (att göra det man vet man borde göra) kan synas trivial men alla vi som har beteendeförändringar som vår huvudsakliga arbetsuppgift vet vilken ansträngning som kan krävas för att göra "hoppet". I våra organisationer illustreras problematiken i hur vi omsätter företagets policy-dokument till aktiviteter. Med stöd av forskning ger Lisa Rydstad råd i hur ledare kan hantera detta.

iStock_000018799408XXXLarge

För några veckor sedan hade jag glädjen att få spendera kvällen i några drivna ingenjörsstudenters sällskap. Mellan sång, spex och dans berättade min bordskavaljer om hur han i en förening verkar för att engagera sina medstudenter i frågor gällande miljömässig- och social hållbarhet. Den tekniska högskolan införde för några år sedan ett obligatorium som innebär att alla måste läsa minst en miljöinriktad kurs. Att dessa ”mjuka” ämnen fortfarande har så låg status på skolan bekymrade min bordsherre. Från den tekniska högskolan examineras många av morgondagens ledare - det är oerhört viktigt att alla tar dessa frågor på allvar. ”Det är tråkigt att säga, men den enda lösningen jag ser är att skolans högsta ledning visar ett aktivt intresse för miljö, jämställdhet och socialt ansvar. De här frågorna kommer inte att få tyngd innan dess”. 


Detta är ett illustrativt exempel på hur det fungerar i många organisationer när en jämställdhets-, miljö- eller etisk policy ska implementeras. Frågorna ses och hanteras som en fråga vid sidan av den ordinarie verksamheten och riskeras att inte tas på allvar. På den tekniska högskolan är reglerna till och med tvingande, men ändå märker studenterna inte någon större attitydskillnad till frågan. Vad är då nyckeln till att en policy ska kunna leda till en faktisk attityd- och beteendeförändring? Om en sak är forskningen ense: ledaren är en avgörande aktör. 


Den grundläggande psykologin i det hela är både enkel och intuitiv. Precis som barn inte gör som föräldrar säger utan som föräldrar gör, gör organisationsmedlemmar inte som det står i ett dokument, utan följer ledningens exempel. Forskning inom området studerar vad som skiljer en lyckad implementering av policys från misslyckad och skapar utifrån detta en fylligare bild av strategier som framgångsrika ledarna tillämpar. 


Forskningens råd till ledare är: 


1. Lev som du lär. Först och främst: Ledarna behöver bete sig enligt de föreskrifter som finns i policyn och agera rollmodeller. Det informella, det som ledarna faktiskt gör, är av minst lika stor betydelse som de formella initiativen för att få till stånd förändring. Beteendet behöver inte nödvändigtvis exakt motsvara det som står föreskrivet – men bör gå i linje med den ursprungliga tanken. Ett exempel på detta är chefen som cyklar till jobbet när företaget har en miljöpolicy som uppmuntrar till återvinning. 

2. Tro på frågan. Ledarens aktiva stöd är centralt. Det räcker dock inte med att ledarna vill förändra, de behöver även ha kompetens inom frågorna området gäller. För att uppnå denna kompetens behöver ledarna inte bara utforma riktlinjerna, utan skapa utrymme för att själva reflektera över dem så att de är fullkomligt insatta i varför förändringen ska till och övertygande om att den ska till. Ledaren kommer behöva kunna försvara policyn och personalen märker snabbt om det finns ett verkligt engagemang i frågan. 

3. Håll frågan levande. En ledare måste kontinuerligt kommunicera betydelsen av riktlinjerna till sin personal. En policy får inte förbli något som en gång har diskuterats på ett möte och sen aldrig mer tagits upp. För att verklig förändring ska ske behöver ledaren integrera frågan i den dagliga verksamheten genom att förespråka och diskutera den i många olika sammanhang. Här är beröm viktigt; ledaren behöver kontinuerligt uppmuntra och förstärka handlingar av personalen som går i linje med de bestämda riktlinjerna.   

4. Dialog som forum. För att hålla frågan levande krävs en förmåga att kunna övertyga sin personal, och studier visar att detta görs bäst one-to-one. Ledarna behöver ta sig tid att prata enskilt med sin personal om frågan, då detta ökar sannolikheten att personen ifråga tar till sig budskapet. Svårigheten med detta är uppenbar – de flesta ledare har begränsat med tid. En annan strategi kan därför vara att rikta in sig på nyckelpersoner i organisationen. Genom att få med sig några få inflytelsefulla personer i organisationen och lyckas övertyga dessa om att bete sig i enlighet med policyn kan man snabbare mobilisera arbetet. 


Forskningen bekräftar det mitt bordssällskap med många andra redan visste; utan stöd från personer i ledningsposition kommer en policy inte vara mer än några fina formuleringar på ett papper. Fördelen med forskning är att den inte bara bekräftar vad som har betydelse för policyimplementering– den ger även riktlinjer om hur en ledare kan omsätta en policy i organisationsförändring. 


Nu vet vi vad och hur. Nästa fråga är när? 



 


lisa bild

Lisa Rydstad

Psykolog

 

25 maj 2014

Förändringsledning och beteendepsykologi

"Rom byggdes inte på en dag" skriver Martin Carlström i sitt blogginlägg om förändringsledning och syftar på den beteendepsykologiska principen SHAPING och hur vi systematiskt kan bryta ned förändringar i konkreta beteenden och steg för steg kan få dem att förverkligas. Blogginlägget ger några råd kring hur beteendepsykologi kan tillämpas för att lyckas med nödvändiga förändringar i organisationer.

Colloseum2

 

 

För de flesta organisationer är förmågan att anpassa sig till en föränderlig omvärld central. Det kan vara en föränderlig marknad, ombytliga kunder eller lättrörliga medarbetare som skapar behovet av att snabbt kunna genomföra förändringar. Samtidigt vet vi som är yrkesverksamma inom området att förändringar ofta väcker stress, otrygghet och motstånd i de organisationer som genomför dem. Utmaningen är hur vi skall kunna sträva mot det nödvändiga i förändringen men samtidigt hantera motståndet. Ekvationen är inte enkel men jag har satt ihop ett par punkter, med utgångspunkt i beteendepsykolgi, ssom förhoppningsvis kan ge lite handledning för dig som skall leda en förändring.


1. Kommunikation kring förändring behöver både vara visionär och konkret!

Det finns (förhoppningsvis) alltid en anledning till att förändringen skall genomföras. De konkreta resultaten i form av ökad försäljning, minskade kostnader eller utökad verksamhet är självfallet viktiga men även den visionära överbyggnaden spelar en roll. Vad är syftet med att förändra? På vilket sätt kommer din verksamhet vara bättre när förändringen är genomförd? För de människor som skall vara med och göra förändringen verklig är motivationen viktig från början. Försök att förklara för din medarbetare hur den ökade försäljningen öppnar möjligheten till internationella kontakter eller hur den ökade effektiviteten i processer leder till en minskad stress. 


Den strategiska kommunikationen kring förändringen beskriver situationen vi skall ta oss till och förklarar vad som blir belöningen. I bland kan förändringsprocessen ta oss på villovägar eller momentant bromsas upp men att lyfta blicken och beskriva vart vi är på väg och varför vi är på väg måste vara ett ofta upprepat beteende för en förändringsledare. 


Den andra delen av kommunikationen handlar om att lyckas bryta ned visionen i de aktiviteter och beteenden som tar oss framåt. Kanske är det svårt för en chef att veta vilka beteenden som är de rätta att förändra för varje individ men här behöver organisationer bli bättre på att involvera kompetenta medarbetare i att besvara frågorna ”vilka beteenden behöver vi göra mer av för att ta oss dit vi vill?” och ”vilka beteenden skall vi sluta med eller göra mindre av för att ta oss dit vi vill?” Om vi inte får svar på dessa frågor på ett tydligt sätt så innebär det att vi förhåller oss passiva till förändringen eller att vi låter förändringen ske rent slumpmässigt. 


Ibland kan det bli fel och vi siktar in oss på fel beteenden. Här får vi backa och försöka finna viktigare beteenden att förändra. För att inte förlora motivation är det viktigt att fortsätta hålla blicken fäst på visionen. dvs dit vi skall.


2. Rom byggdes inte på en dag!

När förändringskartan är ritat genom att beskriva vart vi skall och vilka beteendeförändringar som krävs just nu behöver vi fundera över om förutsättningarna är tillräckliga för att starta resan. Finns verktygen och systemen som underlättar beteendeförändringen? Finns den kompetens och de färdigheter som krävs hos medarbetarna för att förändra beteenden i önskvärd riktning? Ibland behövs någon form av utvecklingsinsats för att lyckas. Om glappet är stort mellan befintliga färdigheter och önskade färdigheter kan det vara fråga om rekrytering eller utbildning som krävs men vid mindre glapp behövs oftast en mer tillämpad utvecklingsansats.


Förmågan att kombinera resultatfokus med tålmodighet kommer här att prövas för den som skall leda förändringen. Resultatfokus krävs för att kontinuerligt följa upp och engagera sig i beteendeförändringen medan tålmodigheten krävs för att inse att förändringen sker successivt (Rom byggdes inte på en dag!). 


När vi utvecklar en färdighet behöver vi fokusera på förändringen och belöna rörelsen i rätt riktning och inte hålla inne med belöningen tills slutmålet är nått. Det här är lite som att lära barn bordskick där första steget är att gå från att äta med handen till att hålla i skeden, vi belönar när denna övergång skett och väljer att bortse från alla de ärtor som faller ned till golvet. När en förändring i rätt riktning sker i arbetslivet så är chefens roll att coacha medarbetaren vidare till nästa steg, samtidigt flyttar vi vår belöningshorisont till nästa förändring (vi fortsätter inte att hurra över att barnet äter med sked när den lilla kan börja spetsa ärtorna med gaffeln!). Så här fortsätter vi tills dess att färdigheten är fullständigt utvecklad. På beteendespråk kallas denna process för Shaping och är vida använd för att lyckas uppnå förändringar inom många olika områden.


3. Hantera motstånd, rädsla och osäkerhet!


Det förändringsmotstånd som dyker upp kan i mina ögon till stor del förklaras av en rädsla och osäkerhet. När vi går från en beteendestrategi till en annan så kommer vi automatiskt att uppleva oss som mindre kompetenta till en början. Vi blir osäkra på hur framgångsrika vi kommer vara i nya situationer och allra helst skulle vi vilja återgå till det som funkar.


Som förändringsledare är det viktigt att ha förståelse och bekräfta att det är OK att känna sig osäker men samtidigt måste det finnas en beslutsamhet att inte fortsätta belöna de gamla beteendestrategierna som vi nu vill lämna bakom oss.


En hel del av förstärkningen av gamla strategier sker omedvetet. Det kan vara system som ligger kvar och försvårar övergången men det kan även vara beteenden hos chefer. Sättet att förhålla sig medarbetarnas prestationer kan fortfarande präglas av gamla invanda belöningsstrategier (en förändringsprocess kräver även av chefer att förändra sina chefsbeteenden).


Ibland när förändringen inte går som önskat kan det vara nödvändigt att göra en mer ingående analys av vad som styr både den låga förekomsten av nya önskade beteenden samt den höga förekomsten av gamla beteendestrategier. Många faktorer kan påverka så som kompetens, förutsättningar, kommunikation, belöningssystem eller chefskap. Analysen är självfallet komplex och en förutsättning att lyckas är att försöka hålla fokus på ett beteende åt gången. 


Jag hoppas att jag har kunnat ge lite inspiration till ert förändringsarbete! Kör ni fast eller vill ha hjälp redan från början så kan du kontakta något av PBM’s kontor och boka en tid med någon av våra beteendeexperter.


mc4

Martin Carlström

Leg. Psykolog & Seniorkonsult


Bild, Flickr Creative Commons, Collosseum, Steven Zwerink, Link

 

8 januari 2014

Grupputveckling, Surfing och att påverka det okontrollerbara

Hur väl din arbetsgrupp fungerar kommer påverka hur väl ni lyckas prestera men också hur bra ni mår. Mycket forskning har lagts ned på att förstå hur grupper fungerar och hur de utvecklas. Sara Svedlund överblickar forskningen och jämför grupputveckling med att surfa. I bland måste vi bara följa med utan att styra och lära oss att lyssna och prata om det vi ser.

surfer BW

 

Att tillhöra en grupp kan vara något oförutsägbart, någonting mer än summan av delarna, ibland vibrerande, ibland alldeles stilla. Det kan få oss att känna oss ömsom tydliga och synliga, ömsom otydliga och osynliga. Vi kan avsky det och vi kan älska det. För vissa är det en ynnest och ett privilegie, för andra ett nödvändigt ont. Vissa väljer bort det, andra försöker välja till det. Vi kan tro att alla tillhör en grupp, men alla gör det inte, och att inte göra det kan upplevas lika svårt och skavande, som det kan vara omedvetet och självklart att göra det. Att tillhöra en grupp kan vara att få bli sedd av andra, ett grundläggande mänskligt behov hos de flesta. Kanske är de allra viktigaste grupperna vi tillhör de som är utanför vårt arbetsliv? …om man har privilegiet att ha ett sådant. Det är dock om grupper i arbetslivet detta blogginlägg är tänkt att landa. 

För alla som har ett arbete att gå till, och på arbetet tillsammans med andra utgör en arbetsgrupp, kan det vara av vikt att gemensamt reflektera över och diskutera hur man upplever att samarbetet fungerar. Detta både på grund av kvalitativa och kvantitativa produktivitetsaspekter, och ur hälsoaspekter, i och med att vår arbetsgrupp är en del av vår arbetsmiljö lika mycket som stolarna och borden och luften vi andas på vår arbetsplats. Omfattande forskning på grupper har om och om igen styrkt att gruppens utvecklingsnivå har konsekvenser för gruppens resultat. Nu börjar också forskningsprojekt som handlar om gruppers utvecklingsnivå och påverkan på hälsoparametrar dyka upp. Att som chef ta initiativ till att jobba med grupputveckling är inte längre något man gör bara för att. Att som chef ta initiativ till att jobba med grupputveckling är något man gör för att det är humant och lukrativt på samma gång. Och det handlar inte om att falla i varandras armar, paddla kanot eller skjuta paintball. Det handlar om att prata om hur man gör sitt samarbete och sin interaktion i gruppen, hur man är eller inte är varandras positiva eller negativa förstärkning och vad man kan göra för att på olika fronter förbättra och utveckla sitt samarbete. Och efter att man har pratat om detta, ska man göra det man kommit överrens om och skapa en kontinuerlig uppföljningsprocess. Grupputveckling är inget man gör en gång och sen är det klart, i alla fall inte om man önskar säkerställa att det blir några bestående resultat.

Utifrån ca 100 års forskning om gruppers utveckling pekar mycket mot att grupper utvecklas över tid genom att gå igenom olika typer av faser. En forskare som i över 20 år varit en av de mest framträdande gällande gruppforskning är Susan Wheelan. Hennes översikt över gruppforskning och noggranna utveckling av en teoretisk modell med tillhörande diagnosticeringsinstrument har genererat gedigen kunskap om hur grupper utvecklas och vad det ger för effekter för verksamheter. Instrumentet kallas the Group Development Questionnaire (GDQ), och bygger på Wheelans Integrated Model of Group Development, vilken beskriver gruppers utveckling i fyra faser (Wheelan och Hochberger, 1996).

Vad är då skillnaden mellan mer eller mindre utvecklade grupper? Jag citerar min egen masteruppsats: ”Mindre utvecklade grupper karaktäriseras av otydlighet kring roller, avsaknad av struktur, motsägelsefulla krav, icke fungerande arbetsupplägg, upplevelser av bristande stöd, negativ feedback och avsaknad av gruppkänsla (Wheelan & Hochberger, 1996). … mer utvecklade grupper karaktäriseras exempelvis av definierade roller och förväntningar, positiv feedback, god kommunikation, tydliga beslutsmetoder och effektivitet (Wheelan & Hochberger, 1996) …”. Det som ovan nämns karaktärisera mindre utvecklade arbetsgrupper är också faktorer som i forskning visat sig förknippat med upplevelser av stress, utmattning och inproduktivitet. De karaktäristika som nämns för mer utvecklade grupper har tvärtom förknippats med lägre grader av stress och utmattning, samt högre grader av produktivitet och effektivitet, samt arbetstillfredsställelse. 

Det behöver vara tyst. Grupputveckling handlar inte om att från konsultens sida mata gruppen med information och teorier och skrivande av dokument och policys som beskriver hur gruppen ska göra. Grupputveckling handlar om att låta gruppen få plats att tala, få plats att tänka, få spegling och feedback i det som kommer upp, hjälp att koppla det till teorier, idéer och förslag om hur man skulle kunna gå vidare, för att gruppen själv ska bestämma hur man vill gå vidare. Skapa rum för att låta gruppen vara oense, komma överrens, lära sig tvista och diskutera, inte bara skriva om tillit och högt i tak utan uppleva tillit och högt i tak, utan att det är ett hot mot gruppens vara eller icke vara. 

Vad är det som lockar en psykolog att arbeta med grupper? Kanske är att arbeta med grupputveckling lite som att  surfa. Vågorna och vinden går inte att kontrollera. Oavsett hur väderprognosen såg ut kan känslan vara en helt annan när det väl är skarpt läge. Det är bara att använd alla färdigheter och kunskaper man har när vattenkrafterna börjar dra åt alla möjliga och omöjliga håll. Behåll lugnet. En av mina läromästare tipsade mig om en bok, som jag sedan köpte. Jag har efter mer än ett år efter inköpet inte kommit längre än ett halvt kapitel. Men boktiteln i sig lärt mig lika mycket som en hel bok skulle kunnat göra. ”Don´t just do something, stand there.” Försök inte att kontrollera genom att göra en massa saker som inte syftar till annat än att hålla din egen oro i schack, för det går inte att ha kontroll i eller över en grupp. Stanna upp, var tyst, se vad som händer. Och samtidigt, var som allra mest alert, koppla på alla sinnen och gör kunskapsbanken tillgänglig. Lyssna på det som gruppen lyfter fram. Våga reflektera och benämna, och hjälp gruppen att steg för steg hjälpa sig själva framåt. 


sara bild

Sara Svedlund

Psykolog PBM

 

Bild Flickr Creative Commons

16 december 2013

Utbildningsinsatser – Dyra nöjen eller värdefulla investeringar?

Svenska företag är generellt väldigt positiva till att skicka sin personal på olika utbildningar, som feedbackträning eller ledarskapsprogram. Det finns en uppsjö av leverantörer som levererar allt från korta lunchföreläsningar till årslånga talangprogram. Men hur vet man som beställare att pengarna som investeras faktiskt ger något värde för företaget? Med andra ord, om det är någon return on investment!? Johan Lundberg beskriver hur organisationer kan bli bättre på att mäta värdet av utbildningsinsatser.

draken

Användandet av ROI har efterhand spritt sig till allt fler områden och har nu börjat uppmärksammats kring just utbildningar. I nummer 7/8 av Personal & Ledarskap så fanns det flera artiklar kring att utvärdera insatser. Forskaren Bruce J. Avolio med kollegor har till och med infört ett speciellt begrepp: RODI – return on development investment. För att kunna beräkna ROI måste man börja med att utvärdera utbildningsinsatserna.

De flesta aktörer utvärderar idag sina utbildningar, men frågan är om det är rätt sorts utvärdering. Syftet med en utbildningsinsats är att medarbetarna ska bli skickligare på sitt arbete. I slutändan handlar det alltså om att deltagarna ska få till en beteendeförändring vilken ger en kvalitetsmässig eller ekonomisk effekt.    

Tyvärr är det vanligtvis själva upplevelsen av utbildningen som utvärderas, huruvida det var en trevlig kurs eller inte. Beteendeförändringen och dess effekter efter en utbildningsinsats utvärderas mer sällan, förklaringen är antagligen att dessa parametrar är betydligt svårare att mäta.

Nedan följer några praktiska tips för hur man kan arbeta med att utvärdera effekten av sina utbildningsinsatser:

Mål: För att kunna utvärdera en utbildningsinsats så måste insatsens syfte vara klart. Vad är det vi vill uppnå? Vilka förväntningar har vi? Svaren på dessa frågor bör sedan ligga till grund för vilka parametrar vi väljer att mäta. En säljutbildning bör exempelvis utvärderas gällande säljprestation och inte gällande stressnivå.

Förmätning: För att se vilken förändring utbildningsinsatsen bidrar till måste vi ha ett utgångsvärde att jämföra med. Därför är det nödvändigt med en mätning redan innan deltagarna går utbildningen, en s.k. baseline. Mätningarna kan ske på en mängd olika sätt. Subjektiva mätningar är exempelvis självskattningar av beteendefrekvens, 360 graders-skattningar och chefsskattningar. Objektiva mätningar är antal kundmöten, uppmätt behandlingsresultat, resultat på medarbetarundersökning och budgetuppfyllelse. 

Eftermätning: Eftermätningen visar sedan om det har skett någon förändring från deltagarnas baseline. Samma parametrar som undersöktes i förmätningen måste ingå i eftermätningen och en eventuell förändring härledas till utbildningsinsatsen. Det kan vidare vara intressant att göra flera eftermätningar vid olika tidsintervaller, för att även fånga utveckling över tid och långtidseffekter. Vid eftermätningen kan man även passa på att undersöka om deltagaren har mött stöd eller hinder i verksamheten. 

Olika mått: När utbildningsinsatser utvärderas är det ofta ett begränsat antal parametrar som mäts, exempelvis hur nöjda deltagarna är med utbildningen och hur stor nytta de tycker sig ha haft av kunskapen. Det finns en mängd andra parametrar som kan ge väldigt användbar information, exempelvis kundnöjdhet, försäljningsstatistik, sjukskrivningar, medarbetarundersökningar, produktivitet, personalomsättning, befordringsfrekvens o.s.v. Återigen, låt syftet med utbildningsinsatsen styra vad det är som utvärderas.

En kärnfull (1 sida) och användbar genomgång av ROI-beräkning kring utbildningsinsatser har tagits fram av det brittiska konsultföretaget OPP, där bl.a. den svenska psykologstudenten Katarina Karringer ingick i arbetsgruppen. Se länk till rapport.

Även om ROI precis har börjat uppmärksammats gällande utbildningsinsatser, så pekar redan många mot framtiden. Ett perspektiv som exempelvis HR-gurun Dave Ulrich för fram är att mäta intangibles, det vill säga svårfångade faktorer såsom känsla av mening. 

Lycka till med era utvärderingar!

 

Bild Johan
Johan Lundberg

Psykolog PBM

 

29 november 2013

Tankar kring organisationskultur

Organisationskultur är ofta ett begrepp som används för att förklara beteenden som uppvisas i organisationen utan att man riktigt blir klok på varför. Det är beteenden som inte tycks vara styrda av de skrivna eller uttalade värderingar, regler, uppmaningar eller instruktioner som är avsedda för att vägleda våra beteenden. Men organisationskultur handlar om beteenden, hur vi beter oss mot varandra och som alla beteendefenomen går även organisationskultur att både förstå och förändra.

Följande inlägg skrev jag för ett par år sedan på den nu nedlagda exceedobloggen, då det är ett ständigt aktuellt ämne så väljer jag att publicera mitt inlägg även här på PBM-bloggen.

4728654368_dcbbc931f9

Apor, Bananer och Organisationskultur

Ibland kan man få uppfattningen att man pratar om en ”osynlig hand” när man beskriver organisationskultur. Denna hand kan ibland vara välmenande (positiv organisationskultur) och ibland illvillig (negativ organisationskultur). Sällan beskrivs organisationskulturen som neutral utan beskrivs oftast i relation till värdeladdade beteenden.

Ibland kan det uttryckas en uppgivenhet i rösten hos de chefer som säger saker som: ”den här förändringen kommer att väcka stora protester – det sitter i väggarna att motsätta sig förändringar på det här stället”. Det är precis som om den osynliga handen verkligen fanns där och var alltför stark för att tampas med.

Nu är det få av oss som verkligen tror på osynliga människor, utan frågan kring vad organisationskultur egentligen är förtjänar ett svar. Även om jag inser att det är förmätet att påstå sig ha svar på hela frågan så skulle jag vilja ge en liten inblick i hur jag som beteendepsykolog ser på fenomenet.

Som beteendepsykolog utgår jag från att våra beteenden framför allt styrs av den konsekvensgivande miljön. Beteenden som möter angenäma konsekvenser eller som hjälper oss att fly från något plågsamt kommer att utvecklas och kvarstå; de beteenden som möter negativa konsekvenser kommer med tiden att försvinna.

I en organisation så skapar interaktionerna människor emellan ett komplext nät av konsekvenser, där person A’s beteende kan fungera som en utlösare till person B’s beteenden, vilket då i sin tur blir en konsekvens för person A. Låt oss ta ett förenklat exempel:

Per yttrar sig på det gemensamma veckomötet, samtidigt som han pratar visar Lisa sitt missnöje genom att sucka ljudligt och himla med ögonen, Lars som också sitter på mötet tittar menande på Lisa och visar med ett leende att han förstår vad hon tänker. Resultatet blir att Per blir bestraffad för sitt beteende medan Lisa blir belönad för sitt, om detta samspel återkommer kommer det leda till att bor Per förlorar motivation att prata på gemensamma möten medan Lisa blir förstärkt i att fortsätta visa missnöje då kollegor uttrycker åsikter som avviker från hennes.

Som sagt är komplexiteten stor då en grupp av människor interagerar och att komma åt vilka konsekvenser som är styrande kräver djupgående beteendeanalyser, men i mina ögon är det här som vi finner begreppet organisationskultur. I exemplet med motstånd mot förändringar kan de styrande konsekvenser vara att protester historiskt har lyckats skjuta upp förändringar och bidragit till att status quo har bibehållits. Andra exempel på förstärkande konsekvenser kan vara social uppskattning från gruppen då man uttrycker missnöje eller tvärtom bestraffande konsekvenser för den som uttrycker sig positivt om förändringen.

Ett intressant fenomen är när ett konsekvenssystem överförs till nya medlemmar i organisationen. Ett typiskt exempel är den nya medarbetaren som tar med sig en rutin från sin gamla arbetsgivare och får höra: ”Ni kanske gjorde så på ftg X men här på ftg Y har vi alltid gjort på detta viset – och det har fungerat bra”. Även om de flesta av oss både känner igen situationen och fnysa åt den som löjlig så kommer ändå många av oss att så snällt anpassa oss till rutinerna på vår nya arbetsplats. De sociala konsekvenserna är starka och framförallt de som hotar med bestraffning.

Mitt favoritexempel när det gäller att exemplifiera hur en organisationskultur kan utvecklas är hämtat från den vetenskapliga studien ”five monkeys, a banana and corporate culture”. Exemplet kan hänvisas till: Stephenson, G. R. (1967). Cultural acquisition of a specific learned response among rhesus monkeys. In: Starek, D., Schneider, R., and Kuhn, H. J. (eds.), Progress in Primatology, Stuttgart: Fischer, pp. 279-288. Exemplet som det presenteras här (och i andra "management" sammanhang) är ytterst friserat:

Fem apor befinner sig i en bur. I buren finns en banan som aporna kan nå genom att klättra upp för ett rep. Första gången någon av aporna försöker klättra upp för repet blir de kollektivt bestraffade genom att kallt vatten sprutas på dem. Detta upprepas varje gång en apa försöker nå bananen. Efter ett tag har alla lärt sig att undvika repet upp mot bananen. Vid detta tillfälle byts en av aporna ut mot en icke tränad apa. Den nya apan ser bananen och börjar klättra i repet, reaktionen hos de övriga aporna blir då att ge sig på den nya apan och hindra honom från att klättra upp till bananen. Efter ett tag har även den nya apan lärt sig att det är bäst att undvika repet upp mot bananen.

Nu byts ytterligare en av de ursprungliga aporna ut mot en icke tränad apa och samma sak utspelar sig igen tills den nya apan också undviker repet. Utbytet av apor fortsätter tills dess att ingen av de som varit med om att ursprungligen bli bestraffade med vatten finns kvar. När en ny apa kommer in i buren och försöker nå bananen händer fortfarande samma sak- de övriga aporna anfaller den nya apan och hindrar den från att komma upp till bananen. Kontentan av detta är att i buren finns nu fem apor där ingen vill äta bananer men ingen förstår riktigt varför!

Även om jag tillstår att organisationskultur är ett komplext fenomen så vill jag ändå hävda att det är något som går att förändra. Att lägga fokus på samspelet mellan individer på en arbetsplats – de sociala konsekvenserna – och se hur detta underlättar eller försvårar förändringar är nyckeln till att förstå sig på organisationskulturen på en arbetsplats.

bloggareimg[1]

Martin Carlström

Leg. Psykolog, Seniorkonsult


bild: Fuzzy Gerdes, Flickr Creative Commons

30 oktober 2013

Välkommen till PBM-bloggen!

valkommen

Om beteenden och vår vision med bloggen

Jag sitter i skrivande stund ca en mil ovanför marken och blickar ned på något som skulle kunna vara ett mindre samhälle i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland (Mjölby?). Det är tidig måndagsmorgon och det är uppenbart att de flesta av oss här på planet är på väg att starta arbetsveckan. En arbetsvecka full av beteenden både funktionella och dysfunktionella på vår väg att uppnå våra mål.

Före avgång tog jag några minuter till att observera mina medresenärer, det är spännande att se hur vi alla har olika sätt att hantera situationen. Jag och många med mig har valt den sena flygbussen och får småspringande ta oss till gaten, andra har tagit sig tid att slå sig ned med en kopp kaffe och tycks bara vara i situationen tills det är tid att gå ombord, ytterligare vissa har plockat fram sina laptops och lyckas få något producerat före kontorstiden har hunnit starta.

Min fascination för beteenden tycks vara gränslöst och ambitionen att förstå och kunna påverka har blivit mitt professionella kall, ett kall som jag delar med mina kollegor på PBM. Det är med glädje jag nu klipper invigningsbandet för uppstarten av vår PBM-blogg och ser fram emot att få presentera PBM:s breda kompetens inom området beteendepsykologi oavsett om det berör det individuella eller organisatoriska perspektivet. Redan under de första månaderna har vi glädjen att få läsa inlägg om mikrostress, organisationskultur, grupputveckling och ledarskap.

Väl mött på PBM-bloggen!
/Martin Carlström
Bloggredaktör

KATEGORIER

SENASTE

Välj månad