• Kontakta oss

  • Hitta till oss

Klientinloggning

Pbmonline.se

Nyheter och blogg med det senaste inom beteendepsykologi från PBM

PBM - FLOW

8 maj 2014

Bland kortisol, coping och flexibilitet. The more the merrier?

PBM's bloggare Matilda Berg har tittat närmare på en studie kring hur olika strategier för stresshantering påverkar nivån av stresshormon i kroppen. Slutsatsen talar till förmån för psykologisk flexibilitet, d.v.s förmågan att anpassa strategin till situation, snarare än någon specifik strategi.

rep
rep

Vi vill ju alla hitta det där optimala sättet att hantera stress på, eller hur? Det där bästa, ”rätta” sättet att ta oss an konflikter och uppgifter som inte går vägen. Så vi kan orka mer, stressa mindre och lösa svåra situationer bättre. I forskning är många som letat, studerat och på olika sätt försökt hitta det där enda, rätta sättet att reglera sitt och andras stresspåslag. 

Kanske är det dags att tänka om. Och titta efter något annat. 


Det gjorde nämligen Roubinov med kollegor (2012). De gjorde ett finurligt experimentarrangemang där deltagarna utsattes för en stressfull situation, närmare bestämt en interpersonell konflikt där deltagarna skulle försöka få en obstinat, icke-samarbetsvillig person att stänga av musiken inför en viktig tenta. Vem får inte stresspåslag av envisa (kollegor) som vägrar (att samarbeta)? Syftet med studien var att observera hur deltagarna hanterade situationen, där observatörerna förhöll sig till en lista med olika (observerbara) strategier, exempelvis om personen använde humor, validerade den envisas känslor eller försökte att ändra dess perspektiv. Deltagarna fick också skatta sina sätt att hantera stress på via ett självskattningsformulär. Roubinhov med kollegor kryddade till det hela genom att mäta kortisolnivåerna hos deltagarna ett par gånger under experimentets gång. Kortisolnivåer är ju ett smart sätt att mäta stress på, då det är kroppens sätt att hantera utmaningar genom att signalera till hjärnan att lugna ner sig igen. Mäter man kortisolnivåer kan man exempelvis få tag i att en person, som utåt sätt kan se lugnare ut, ändå kan vara på högvarv. Dessutom slipper man det där med att basera stressupplevelsen på svårvaliderade efterhandskonstruktioner och kan istället se hur kroppen faktiskt reagerat i själva situationen. Det Roubinhov med kollegor ville veta var alltså vilka skattade och observerade strategier som höll det här kortisolet nere (alltså gjorde en person ”mindre” stressad). Över tid fräter nämligen det där kortisolet riktigt illa på vår stackars hjärna och gör att vi minns mindre och fungerar sämre rent kognitivt. Det är därför strategier att hantera stress är så viktiga för oss, så kroppen inte tar för mycket stryk och våra mentala processer kan fungera på en nivå som våra arbetsuppgifter kräver. Vilken strategi tror ni vann? 


Håll i hatten för här kommer resultaten. Det var nämligen inte EN strategi som ”bäst” reglerade kortisolnivåerna. Det var flera. Roubinhov med kollegor upptäckte att ju fler (observerade) strategier som deltagarna använde, desto lägre var kortisolnivåer i deltagarnas saliv. Studien visar alltså att det kanske är flera snarare än färre copingstrategier, flexibelt anpassade till situationen, som håller stressresponsen nere. Detta går väl i linje med begreppet psykologisk flexibilitet, den eftersträvansvärda anpassningsförmågan i att just kunna känna igen och skifta sitt beteende beroende på vad situationen kräver. Psykologisk flexibilitet är exempelvis ett mål i Acceptance and Committment Therapy (ACT), där det handlar om att få till den där öppenheten, acceptansen och villigheten att härda ut för att nå värderade livsmål. Rigiditet och oförmåga att anpassa sig efter situationen kan komma i vägen för att leva det liv vi vill leva, där vi begränsar vår palett av beteenden och förlorar hälsosamma fluktueringar i oflexibla vanemönster. 


Utöver att studien tyder på att psykologisk flexibilitet ger hälsopoäng, är den även intressant utifrån en annan aspekt. Det var nämligen inte deltagarnas egna självskattningar som korrelerade med lägre kortisolnivåer, utan observatörernas. Hade en observatör skattat att en person använde fler hanteringsstrategier hade personen alltså generellt sett också lägre kortisolnivåer. Let’s think about that. Det pekar inte nödvändigtvis på att vi människor inte själva kan bedöma vår egen stressnivå eller vår hälsa, tvärtom, det tror jag verkligen att vi kan. Däremot säger kanske specifika observerbara (mätbara) beteenden i en given situation mer om hur vi människor hanterar och reagerar på stress, än mer breda, globala skattningar i ett självskattningsformulär. Tittar vi på hur människor faktiskt gör i en viss kontext vet vi kanske mer om deras stressnivå än när de i efterhand svarar kring mer luddiga sammanhang. 


Psykologisk flexibilitet vinner (i alla fall här) kampen över rigida vanemönster. Vi ser kanske mer än vi tror bara av att titta på det som faktiskt händer och går att observera. Om vi bara vet vad och i vilken situation vi ska titta efter (givet ett uppsatt mål). Gäller målet mindre stress, schyssta kortisolnivåer och fungerande hanteringsstrategier ger Roubinhov med kollegor i alla fall en indikator på vad du ska titta efter: flera!


Matilda Berg


Matilda Berg

Psykologkandidat


Kashdan, T. B., & Rottenberg, J. (2010). Psychological flexibility as a fundamental aspect of health. Clinical psychology review, 30(7), 865-878.


Miller, G. E., Chen, E., & Zhou, E. S. (2007). If it goes up, must it come down? Chronic stress and the hypothalamic-pituitary-adrenocortical axis in humans. Psychological bulletin, 133(1), 25.


Roubinov, D. S., Hagan, M. J., & Luecken, L. J. (2012). If at first you don't succeed: the neuroendocrine impact of using a range of strategies during social conflict. Anxiety, Stress & Coping, 25(4), 397-410.

 

Välj månad

KATEGORIER

SENASTE