• Kontakta oss

  • Hitta till oss

Klientinloggning

Pbmonline.se

Nyheter och blogg med det senaste inom beteendepsykologi från PBM

PBM - FLOW

16 januari 2015

Scenskräck

Drabbas du av obehag vid företagspresentationer? Har du svårt att koncentrera dig på vad andra säger i sociala situationer? Kanske har du nytta av ett par råd från forskningen om talrädsla. Scenskräck, rampfeber, talrädsla, glossofobi, presentationsångest. Kärt barn har många namn.

Scenskräck

Rädslan att tala inför andra benämns inom vetenskapliga sammanhang på engelska för ”Perfomance anxiety” (PA) och är den vanligaste bland alla fobier. Faktum är att uppemot en fjärdedel av Sveriges befolkning lider av rädsla att tala inför grupp (Furmark et al., 1999). PA kan ställa till med stora problem eftersom delar av yrkeslivet bygger på att hålla presentationer och tala inför andra. Förutom att leda till fruktansvärt mycket ångest kan PA försämra förutsättningarna för personer att utföra sitt arbete och i längden sinka deras karriär. I artistyrken - som dansare, musiker och skådespelare - kan PA bli särskilt problematiskt eftersom dessa yrken bygger på att framträda inför andra. Vad säger psykologisk forskning om PA? Finns det någon behandling? Finns det några tips?

I diagnosbibeln DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders 5) kategoriseras PA som en egen underkategori till social ångeststörning, som karaktäriseras av en oproportionerligt stor rädsla för att bli negativt bedömd i sociala situationer - både vid social interaktion och social prestation. Åtskilliga studier har visat att KBT-baserade behandlingar har god effekt vid social ångeststörning (Canton, Scott & Glue, 2012). En av dessa behandlingar är Clarks behandling ”Individuell kognitiv terapi” (ICT) som bygger på Clarks och Wells modell för förståelsen av social ångest. ICT har visat bättre effekt än andra behandlingsmodeller i sex randomiserade kontrollerade studier.

Enligt Clark och Wells modell har individer med social ångeststörning utvecklat negativa antaganden om sig själva och om sin sociala omvärld, vilka gör att sociala situationer upplevs som hotfulla. I sociala situationer leder dessa antaganden till ökat självfokus, ökade ångestsymtom samt ett flertal säkerhetsbeteenden, vilka skapar en ond spiral som förstärker den sociala ångesten. Användandet av säkerhetsbeteenden tillsammans med ett högt självfokus försämrar individens inlärningsförmåga och hindrar hen från att inse att dessa situationer inte är så farliga som hen tror.

Vad menas då med säkerhetsbeteenden och självfokus? Säkerhetsbeteenden är ineffektiva hanteringsstrategier som syftar till att undvika en förväntad katastrof. Syftet med säkerhetsbeteendena är att underlätta sociala situationer, men i själva verket förstärker och vidmakthåller beteendena social ångest. I samband med PA är det till exempel vanligt att man står på ett visst sätt, tänker på hur man har kroppen, håller i sina händer så att det inte ska synas att man skakar, förbereder sig extremt noggrant eller har utförliga anteckningar med sig så att man inte ska få en blackout. När situationen är avklarad och katastroferna som individen fruktade uteblir tillskrivs framgången användandet av säkerhetsbeteenden, vilket hindrar individen att inse att situationen är mindre farlig än man tror (McManus, Sacadura & Clark, 2008).

Självfokus är ett lite klurigare begrepp att beskriva och förstå. Det innebär att man i stället för att rikta uppmärksamhet utåt mot den sociala omgivningen tvärtom riktar uppmärksamheten mot sig själv, dvs inåt. Självfokus kan dels vara att se sig själv ur ett observatörsperspektiv, så som man tror att andra betraktar en. Det kan också vara att rikta uppmärksamheten mot kroppsliga sensationer eller mot vad man ska göra och säga härnäst (Clark & Wells, 1995). Vår uppmärksamhet är en begränsad resurs. Högt självfokus leder därför till en nedsatt förmåga att uppfatta sociala signaler från omgivningen – man blir sämre på att delta i en social situation. När uppmärksamheten riktas mot negativa bilder och känslor blir ångesten dessutom mer påtaglig vilket startar en negativ spiral där ångesten blir allt starkare, varpå individen fokuserar ännu mer på den, vilket får effekten att ångesten ökar ytterligare, och så vidare. Om man gör ett framträdande under högt självfokus är risken stor att man utvärderar situationen utifrån intern information, som ångest och obehag, som man uppfattade under framträdandet. Dessa känslor av obehag ger knappast en särskilt rättvis bild av hur framträdandet faktiskt gick. På grund av högt självfokus tror individer med PA att det gick dåligt för att det kändes dåligt, men hur det faktiskt gick och hur det kändes är två helt olika saker.

Det går naturligtvis inte att på egen hand ersätta en hel behandling utförd av en legitimerad psykolog med några ”smarta tips”, men det går att dra några generella lärdomar från Clark och Wells modell som kan göra att framträdanden blir mer hanterbara:

  • Inför ett framträdande fråga dig själv varför du gör de förberedelser som du gör. Ställ dig själv frågan ”Vad händer om jag inte gör det här?”. Är svaret något katastrofalt i stil med att ”om jag inte går såhär kommer det stå helt still i mitt huvud, jag kommer att få panik och bli gjord till åtlöje”? är risken stor att det rör sig om ett säkerhetsbeteende. Försök istället att ersätta dessa beteenden med andra. Pröva att minska mängden anteckningar. Om du repeterar mycket i förväg kan du testa att sysselsätta dig med andra saker som att träffa vänner eller spela något spel. Istället för att hålla ihop händerna kan du pröva att gestikulera. Istället för att hela tiden tänka på hur du har kroppen kan du röra sig runt lite mer fritt i rummet. Målet är att bli mer flexibel, det finns inte något ”rätt sätt” att hålla ett föredrag på. Det finns flera.
  • Att förändra sitt självfokus handlar om att aktivt lära sig att skifta fokus utåt mot omgivingen och bort från ens inre obehag. Då minskar risken för att ångestspiralen börjar snurra och man har bättre chans att ta in situationen och utvärdera hur ens framträdande faktiskt går. För att öva på att växla sin uppmärksamhet kan man ge sig själv olika uppgifter, som att identifiera 10 ljud, färger eller skuggor i omginvingen. Öva på att fokusera inåt på hur det känns i kroppen och uppmärksamma om det finns något obehag eller några ångestfyllda tankar. Tillåt dig själv gå upp i dessa i ca 30 sekunder. Växla därefter uppmärksamheten utåt och identifiera 10 ljud. Håll på såhär fram och tillbaka. Man kan göra det samtidigt som man lyssnar på radio eller ser på en film. Du kommer antagligen upptäcka ganska fort hur mycket som man missar av sin yttre omgivning när uppmärksamheten är riktad inåt.

Alltså: Ersätt säkerhetsbeteenden med alternativa beteenden och öva på att växla uppmärksamheten utåt. Det kanske låter lätt men det är mycket svårare än vad det låter. Ända sättet att bli bra på det är att öva. Börja med lättare situationer och öka därefter svårighetsgraden successivt. Då kan framträdanden inför andra bli mindre ångestladdade med tiden. 

Jakob Clason


Jakob Clason
Ptp-psykolog, PBM Stockholm
Bloggare PBM

Bild: Chris Smith, All the World´s Stage, Flickr Creative Commons


Referenser

Canton, J., Scott, K. M., & Glue, P. (2012). Optimal treatment of social phobia: systematic review and meta-analysis. Neuropsychiatric disease and treatment, 8, 203–15.

Clark, D. M., & Wells, A. (1995). A cognitive model of social phobia. In R. Heimberg, M. Liebowitz, D. A. Hope, & F. Scheiner (Eds.), Social phobia: Diagnosis, assessment, and treatment (sid. 69–93). New York: Guilford Press.

Furmark, T., Tillfors, M., Everz, P., Marteinsdottir, I., Gefvert, O., & Fredrikson, M. (1999). Social phobia in the general population: Prevalence and sociodemographic profile. Social psychiatry and psychiatric epidemiology, 34, 416–24.

Hedman, E., Mörtberg, E. Hesser, H., Clark, D. M., Leksander, M., Andersson, E., Ljótsson, B. (2013). Mediators in psychological treatment of social anxiety disorder: Individual cogntitive therapy compared to cognitive behavioral group therapy. Behavior Research and Therapy 51, 696 - 705.

McManus, F., Sacadura, C., & Clark, D. M. (2008). Why social anxiety persists: an experimental investigation of the role of safety behaviours as a maintaining factor. Journal of behavior therapy and experimental psychiatry, 39, 147–61.

 

Välj månad

KATEGORIER

SENASTE