Nyckeln till att åstadkomma skillnaden mellan ”måste” och ”vill” i Daniels kurva är att som ledare använda positiva förstärkare, vilket i princip innebär att uppmärksamma och återkoppla när rätt saker görs. När en organisation drivs av en positiv vilja att åstadkomma saker, istället för att göra saker för att man måste, så sjunker dessutom stressnivån hos individerna. Det går alltså åt mindre energi och man orkar mer om drivkraften är den rätta. I en organisation med låg stressnivå och hög motivation kommer man dessutom att vara kreativ och proaktiv, vilket sluter cirkeln; det finns plötsligt mer ”rätt beteenden” att uppmärksamma och återkoppla.
När vi nu har rett ut begreppen runt hur organisationer bör fungera, så kan det vara läge att vända blickarna mot fotbollsallsvenskan och konstatera att det finns många förklaringar till att svenska lag har så förtvivlat svårt att försvara sitt guld, en del är rent fotbollsmässiga; ”allsvenskan är så jämndålig och det finns så lite pengar i klubbarna att det är slumpen som avgör” andra är mer fatalistiska ”svensk fotboll befinner sig långt ner i näringskedjan och när man väl vinner ett guld så blir laget sönderköpt” man kan också väga in fysiologiska förklaringar ”svenska spelare klarar inte det tuffa matchandet det innebär att kvala till Champions League och samtidigt spela om guldet i allsvenskan”
Troligen ligger det en del i alla ovanstående förklaringar, men jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att det allsvenska guldet tillfaller det lag som bemästrar sin beteendeanalys! och jag tror att det lag som vinner år 1 har problem med sin beteendeanalys år 2. Det är nämligen så att drivkraften per automatik förändras andra året, man kan inte längre bara vinna ett guld utan också förlora ett.
Låt oss illustrera med ett exempel: 2009 vann AIK SM-guld med en trupp som inte på något vis stack ut från mängden. Kommer ni ihåg hur deras resultat såg ut under hösten? Typexemplet var 0-0 och ett slumpmål i 85 minuten som bärgade tre poäng.
Hur såg då deras 2010 ut då? Jodå, man hade förstärkt truppen lite, var favoriter och i slutändan var man snubblande nära att ramla ur allsvenskan.
Skillnaden mellan AIK -09 och -10 stavas positiv respektive negativ förstärkning, eller om man så vill Discretionary Effort. Man drevs 2009 av att vinna ett SM-Guld, medan man 2010 drevs av rädslan för att förlora ett guld och faktiskt mot slutet av säsongen; skräcken för att ramla ur.
Ett annat mer närliggande och ännu mer talande exempel är Djurgårdens förvandling under säsongen 2013. Första sju omgångarna; en poäng och tvärsist i serien. Andra halvan av säsongen; oslagbara och med ett poängsnitt som hade räckt till SM-Guld om bara serien varit längre.
Det riktigt intressanta i det fallet är att det var i princip samma spelare på våren som på hösten, men drivkraften hos dem var helt annorlunda. Under våren handlade det mesta i Djurgårdens spel om att ”inte göra fel, inte tappa poäng, inte släppa in mål och att undvika att förlora” man gick in på planen och höll så hårt i poängen man hade när matchen blåstes igång att man nästan hade svårt att andas. Under hösten gick man istället ut på planen och spelade avslappnat eftersom man någonstans kunde luta sig mot känslan att ”det är kul när matchen står och väger mot slutet, då brukar vi avgöra”.
Om man frågar den geniförklarade norske tränaren, Per-Mattias Högmo (Per-Messias, för de troende), vad det var han gjorde för att åstadkomma förvandlingen så menar han själv att han satsade på att få spelarna att känna sig trygga, genom att bygga på det de var bra på och uppmuntra det som gjordes rätt. Inom parantes kan sägas att Högmo imponerade stort på mig, redan vid första intervjun som nybliven tränare, genom att han lyfte fram strategier från Acceptance and Commitment Therapy –ACT, som en väsentlig del i att bli ett vinnande fotbollslag (men det kan vi prata mer om vid ett annat tillfälle…)
Högmo är onekligen en klok man, med en pågående doktorsavhandling i prestationskultur i bagaget. Huruvida han noggrant funderade igenom hur han med uppmuntran skulle få spelarna i Djurgården att lyfta eller inte är oklart. Klart är dock att både Högmo 2013 och Stahre 2009 (i AIK) lyckades få spelarna att hamna i ett läge där de konsekvent sprang en extra meter, ständigt var lite mer på rätt ställe än sina motståndare och i slutet på en jämn match vågade kliva fram offensivt istället för att säkra defensivt. För att prata i Daniels termer: spelarna gjorde inte för att de måste, utan för att de verkligen ville! När en ledare väl lagt grunden och laget börjar vinna då är man i samma goda spiral som organisationen vi pratade om tidigare; spelarna gör rätt automatiskt, resultateten trillar in och tillfällena att komma i kontakt med positiva förstärkare blir fler och fler.
Återstår att se om Malmö FF lyckas hitta rätt drivkraft inför den kommande säsongen. I egenskap av fotbollssupporter med sympatier på annat håll, hoppas jag ju uppenbarligen inte det. Däremot hoppas jag att alla vi andra, som är ledare i mer alldagliga sammanhang kan lära oss av AIKs 2009 och Djurgårdens 2013 och inser att vi kan höja prestationen i våra organisationer genom att använda rätt drivkrafter!
Andreas Schill
Leg. Psykolog och Seniorkonsult
Den som vill fördjupa sig i hur man kan använda beteendepsykologi i organisationer, rekommenderas Aubrey C. Daniels böcker: ”Bringing Out the Best in People”, ”Performance Management” eller ”Measure of a Leader”
