Vi ställer inte in - vi ställer om!
Du kan boka om dina besök, utbildningar och behandlingar hos oss till digitala träffar. Hör av dig till din mottagning eller kontaktperson, så ser vi till att du får träffa oss via video. Varmt välkommen till oss på PBM!

Close icon

Stäng

  • Kontakta oss

  • Hitta till oss

Våra digitala tjänster

PBM logo

DE SENASTE NYHETERNA INOM BETEENDEPSYKOLOGI.

PBM-Bloggen

Arkiv: mars 2015

31 mars 2015

Bland prestationsprinsessor, prinsar och självkänsla.

Har du känt det någon gång? Den där kicken av att prestera. Kicken av att vara ”king eller queen of the world”, att ha levererat över förväntan och att se beundran tindra i ögonen hos dem i din omgivning. Kicken när adrenalin blandas med endorfiner i hjärnan och blir till en ljuv berusning. Då får jag ta och gratulera.
Eller?

8065467654_abb15128d0_o

Eller är det lite som att du inte riktigt kan leva utan den där kicken? Som att när prestationens berusning lagt sig så smyger sig annat på. En tomhet. En krypande, ekande känsla av oro och rastlöshet. Puls och panik. Vem. Är. Jag. Om. Jag. Inte. presterar?
Då kanske inte ett grattis är på sin plats. Utan ett par väl valda ord kring ett fenomen som många kan känna igen sig i vår produktiva, effektiva värld där vissa gör lite vad som helst för att berättiga sin existens – prestationsbaserad självkänsla.

Prestationsbaserad självkänsla är ett luddigt begrepp, och ibland ger det inget mer än trötta cirkelresonemang utan instruktionsvärde – but let’s give it a shot. Vi kan titta på hur en sådan person kan tänka bete sig, så blir det lite mer användbart. För det finns nämligen de som tittat närmare på just det.
Exempelvis gjorde Johnson med kollegor det i ett experiment. De delade in studenter i fyra grupper, där man antingen kategoriserades som en person med hög eller låg självkänsla och med hög eller lågt behov att prestera. De som hade hög självkänsla oavsett prestationsbehov anpassade sin grad av ansträngning utifrån hur det faktiskt gick för dem på uppgifterna. De som däremot hade låg självkänsla och höga prestationsbehov ökade istället sina ansträngningar oavsett hur de gick. Viktoria Blom hittat liknande tendenser i sin avhandling. Personer med låg självkänsla fortsatte att kämpa trots dåliga resultat.
Så, vad säger detta? En slags slutsats är att prestationsbaserad självkänsla verkar handla om att kämpa (sig fördärvad) för att klara av något, lite oavsett kostnad. Det verkar helt enkelt vara för läskigt att känna av att man inte kan – för vem är man då? Forskarna nämner prestationsbaserad självkänsla i termer av att behöva ständig yttre bekräftelse, där ett upplevt egenvärde lätt rubbas av omgivningens krav och en sund distans till prestationerna saknas. Personer i den här kategorin har svårare att värja sig mot överkrav och tar till kompensatoriska handlingar såsom sjukdomsnärvaro, att alltid säga ja till alla och vara dem till lags. Och rätt vad det är kan utbrändheten slå till som en käftsmäll. Du går rakt in i väggen.
Det är helt enkelt lite som att den där berusningen grumlar förståndet. Där prestationer har blivit en slags självmedicinering mot ångest.

Så vad kan man göra istället?
Mm. Det man vet ju inte riktigt säkert när det gäller prestationsbaserad självkänsla. Men ett första steg kan kanske vara att se över just på vilka sätt du existensberättigat dig själv. Hur hårt kämpar du när du faktiskt inte kan göra så mer? Hur mycket är du värd om du inte får känna prestationskicken? Vad gör du för att få den?

Sen är det kanske läge att se över konsekvenserna av prestationshetsen. För även om kicken är ljuv på kort sikt blir tomheten och kompensationen kanske inte lika ljuv på längre sikt. Det som blir lidande är kanske närvaro, njutning och relationer. I ett konstant optimerande och i ständig kamp för att få beröm, erkännande och andras bekräftelse på att man duger, kan det kosta en del på vägen. Det kan vara smärtsamt att se följden av sina val, vilket gör dem extra viktiga att vara medveten om.

Kanske kan du sedan börja våga exponera dig för vem du är utan prestationer och se om du överlever? För det gör du ju. Följ ångestkurvan när den pikar och planar ut. ”här ligger jag och bara duger” eller ”jag var inte så himla bra på det här” och se vad som händer då?

En klassisk reaktion när man ska våga testa att vara ”snäll mot sig själv” oavsett sina prestationer, är rädslan för man kommer att sluta göra saker. Man kan bli rädd att tappa den där piskan, som kanske ändå varit källan till många framgångar. Utan den kanske man inte gör något vettigt alls.
Det kan helt förvisso vara en legitim oro. Och det finns inget egenvärde i att ligga på soffan. Det är faktiskt heller ingen fara att vara en duktig prestationsprins eller prestationsprinessa, enligt Viktoria Blom. Såklart du ska utforska världen, älska ditt jobb, kämpa och leverera. Men, och det kan vara ett viktigt men, går du mot det du vill eller ifrån något du är rädd för att möta? Flyr du din rädsla för att inte duga som person, eller går du emot dina mål och värderingar med nyfikenhet? Har du en sund distans eller drar du ditt hår om du inte får som du vill? MÅSTE du prestera för att må bra, eller får du existera ändå?

Och angående den där rädslan att tappa drivet. I Compassionfokuserad terapi (CFT) så pratar man om att prestation inte behöver komma ur flykt från hot (det aktiverande stresshormonet), utan också utifrån ett mer nyfiket utforskande (det aktiverande dopaminet). Dopaminet gör dig alltså inte mindre produktiv, men produktiviteten kommer från en annan plats. En plats där du är trygg i dig och det som är du utan prestation. Från en plats där du själv gett dig en varm kram eller klapp på kinden, och inte från en ångestdriven rädsla att misslyckas.

Känn på det en stund, för det är ändå rätt intressant. Kanske kan du, när saker och ting är som svårast och prestationen blir för viktig, inte piska dig själv hårdare utan stanna upp och krama om dig själv istället. Låta dopaminet göra sitt jobb och förbli en prestationsprins(essa) som orkar göra det den tycker om, länge! 

Matilda Berg

Blom, V. (2011). Striving for self-esteem : Conceptualizations and role in burnout. (Avhandling för doktorsexamen, Stockholms universitet, 2005).

Johnson, M., & Forsman, L. (1995). Competence strivings and self-esteem: An experimental study. Personality and Individual Differences, 19(4), 417-430.

Andersson, C., & Viotti, S. (2013). Compassionfokuserad terapi. Stockholm: Natur & Kultur.

Bild:https://www.flickr.com/photos/rueful/8065467654/in/photolist-dhHCx9-5rCRp7-j3sCzD-9RjYHy-abDAME-5R7C7t-4XBrXf-5x93hB-5xYoiy-ns66x-5MRcoD-5yLQmM-DTJ25-7ptYu6-5u8GH4-7yxbbE-4wNoHc-fh1NTA-5vFgW6-5FMTP7-8pjsqd-8cw9xh-39RU6r-8ua7Qz-yA3Xc-9GMTSA-9CsGVz-6KVSS1-45AJuN-8izU6V-6MGdWQ-9UdUMz-qmukNw-CLmwR-6zZLtP-2s3YLE-63CUUp-9Sj9NX-g6fUdp-5uLZSv-9a14nD-jquTFA-7QWhu8-fmWndJ-5M6rSh-5tiJmv-NxZJx-6yEHQ-qLYJmQ-dcLxy3

20 mars 2015

PBMs seminarietema ”Psykisk ohälsa på arbetet” engagerade stort även i Stockholm

PBM har haft en seminarie drive på tre orter i temat.Detta tema vänder sig till HR personer och chefer .
Avslutningen på temat skedde hos PBM Stockholm idag med stor uppslutning.
Vi är väldigt tacksamma för intresset som ämnet har fångat .
Det är väldigt meningsfullt för oss att vi kan erbjuda tjänster i en  helhetslösning för likväl chefer som medarbetare inom detta område och på flera orter.


PBM Stockholm 2015-03-20

14 mars 2015

Hälsosam partner motiverar

För att komma igång med träning kan det vara bra att se till att ens partner också är eller blir fysiskt aktiv. En träningsintresserad partner gör det signifikant mer troligt att din patient verkligen lyckas komma igång med fysisk aktivitet. De visar en ny studie av 3 261 par.

Chansen för att en inaktiv man skulle börja träna visade sig vara 70 procent högre om han hade en maka som tränade regelbundet. Chansen för att en kvinna med en fysiskt aktiv man skulle komma igång med träning var 40 procent högre än för övriga.

Läs mer om studien Physical Activity among Married Couples in the Atherosclerosis Risk in Communities (ARIC) Study.

12 mars 2015

Invigning med Anna Starbrink, sjukvårdslandstingsråd

PBM:s nystartade verksamhet inom vårdval vid smärta och utmattningsdepression, har idag invigits av Anna Starbrink (FP), sjukvårdslandstingsråd i Stockholm.


invigning

3 mars 2015

Flexibel inställning till flexibla kontor?

Allt fler arbetsplatser väljer att riva ner kontorsväggarna till förmån för de trendiga flexkontoren. Förhoppningen är att öka produktivitet, kreativitet och facetime. Men vad kräver det av medarbetarna och passar det verkligen på alla typer av arbetsplatser? Psykolog och gästbloggare Lisa Rydstad rekommenderar försiktig entusiasm.

office

För några veckor sedan slutade en fredagskväll i en bohemisk 40-tals lägenhet, sittandes på golvet med mustaschprydda arkitektstudenter iklädda avslappnade tunikor. Under den orangea kökslampan diskuterade vi deras utbildning och vad de tänkte göra med sin examen när de blev klara. På egna, unika vis uttryckte de med lagom portion entusiasm ungefär samma sak: ”Jag vill skapa utrymmen där människor interagerar, det handlar om att forma, (paus för eftertänksamhet), mötesplatser”.

Jag hade i denna stund inte mage att invända och påpeka att nytänkandet på det Malmöitiska köksgolvet inte var särskilt nytt. Snarare speglar studenternas målbild den Silicon Valley- ursprungna trend som de senaste åren har spridit sig som en löpeld genom kontorssverige; flexkontoren. I dessa kontor har medarbetarna inte längre ett eget skrivbord, istället finns det en mängd olika arbetsplatser att välja på. När medarbetaren kommer till jobbet på morgonen kan hen välja den arbetsstation som passar bäst för dagen. Kanske är det ett skrivbord i tyst avdelning för administration, en caféliknande avdelning för telefonsamtal och stående möten eller ett stimulerande grupprum för kreativt teamarbete?

Det finns goda argument för flexkontor. Forskare bekräftade nyligen i Harvard Business Review att den nya kontorsutformningen maximerar användningen kontorsytan, ökar kreativitet och produktivitet samt ökar facetime. Förespråkare menar att kontoren anpassas efter människornas behov och inte människorna efter kontoret. Det handlar om, som mitt festsällskap sade, att skapa mötesplatser. Företag som Google, Microsoft, Yahoo och Facebook började. Nu, några år senare, har Försäkringskassan, Värmdö kommun och Stockholms läns landsting tagit efter.

Retoriken kring flexkontoren är svår att argumentera emot. Vem vill inte skapa mötesplatser, främja kreativitet och anpassa kontorsplanering efter människornas behov på arbetsplatsen? Fördelarna tycks vara så intuitiva att det känns omodernt att inte haka på trenden. Eller?

Psykologiforskning visar att det finns goda skäl att stanna upp och nyansera diskussionen om flexkontoren. Arbetslivsforskaren Susanna Toivanen är tydlig med att kontorsformen inte passar alla. Tidigare har dessa kontor används mycket på arbetsplatser där medarbetarna av olika skäl inte är på plats en stor del av tiden. 
Nu används kontorsformen i verksamheter där människor vistas varje dag. Hennes forskning visar att denna typ av arbetsmiljö för dessa grupper kan leda till stress och sämre hälsa. Detta får stöd i annan publikation från Stressforskningsinstitutet som visar att de medarbetare som har individuella rum upplever mindre stress än medarbetare i öppna kontorslandskap och flexkontor. Toivanen uttrycker en oro kring att arbetsmiljöforskningen och praktisk kontorsutveckling står långt ifrån varandra. 


Psykologin bakom dessa fynd är inte komplicerad. Vår hjärna har begränsad kapacitet att ta in och sortera intryck. Detta kräver uppmärksamhet och energi. När vi arbetar med en uppgift i en miljö som distraherar vår uppmärksamhet, krävs mer energi för att hålla fokus på uppgiften. I längden kan detta bli mycket krävande. Fortsättningsvis är vi människor rutinbundna, på gott och ont. Skälet till att vi är det i vår natur är att vi frigör tankeutrymme när vi automatiserar våra handlingar i vardagen. När vår vardag inte är lika rutinbunden, som den blir i ett flexkontor, krävs mer energi. Vi behöver då istället använda vårt tankeutrymme för att ta in information (vad ska jag göra idag, vilka platser är lediga, vem sitter var och vem behöver jag samarbeta med idag), bearbeta denna och fatta en mängd olika beslut. Sammanfattningsvis finns det risk för att i flexkontoren ägna energin åt att skapa förutsättningar för sitt arbete istället för att ägna energin till själva arbetsuppgiften. Detta kan öka stress och minska produktivitet.

Jag undrar om det är det så enkelt att flexkontoren passar på de arbetsplatser vars huvuduppgift kräver mycket interaktion, kreativitet och stimulans. Arbetsplatser vars arbetsmetoder bygger på fungerande administration, rutiner och noggrannhet behöver inte gynnas av kontorstypen på samma sätt. Arbetsgivaren bör därför göra en analys av arbetsuppgifternas och människornas behov innan väggarna rivs ner till förmån för den senaste trenden. Vilka människor gynnas och vilka påverkas negativt av den tilltänkta arbetsmiljön? Om framförallt, vad säger medarbetarna själva?

Kanske är det bättre att skynda långsamt och ställa oss försiktigt entusiastiska till kontorsmiljön som ständig mötesplats? Psykologens rekommendation: en flexibel inställning till flexibla kontor. 

Lisa Rydstad

Lisa Rydstad

Psykologkandidat Lunds Universitet

 Bild: https://www.flickr.com/photos/marc-hongkong/2404787666/in/photolist-5W1jeb-4PUtf9-5SDE9c-6fFHr-4Ffr1j-nQdp1n-mmprm9-3Z3E34-6RvEE1-8Q4fst-7VuBS4-62PBne-79BLam-6NAfAC-4EvaAj-yZ8xZ-fc4Dxy-aGwQ9-5mxFes-4yasU4-5V6aoK-7z1XQe-5HT3ru-pcCnE-asNkQ-75ER2a-bs5GyT-9JoqSx-79BLf9-mSFydV-dkPszd-aAF7vq-ng6VQA-3U2BmP-frwWQP-6DHCyt-4txmLp-acjBLP-Dawtc-bUjhPp-aRg4tx-aRg3X6-m5JjKn-fVp2iQ-6qsmcH-8uspTm-2pu4Lu-uogGi-5zJKY3-e6etci


SENASTE

KATEGORIER

Arkiv