26 juni 2019
Forskare vid Uppsala universitet, sociologiska institutionen, har undersökt hur läkare i primärvården och handläggare vid Försäkringskassan bedömer personer med psykisk ohälsa. Det visar sig – inte helt oväntat - att bedömningarna sällan leder till samma utfall.
Det är många som vittnar om att personer med psykiatrisk problematik ofta hamnar mellan stolarna, det verkar helt enkelt som att det finns en diskrepans mellan patienternas behov och försäkringskassans beslut. Vad förklaringen till detta är har Maricel Knechtel, forskare vid Uppsala universitet, tittat närmare på i en ny avhandling.
Enligt Maricel Knechtel kan anledningen till att samma patientfall leder till olika bedömningar bero på den situation som många med psykisk ohälsa befinner sig i. Det vill säga ett tillstånd som är allt för komplext för att enkelt kunna placeras in i de kategorier och scheman som primärvården och Försäkringskassan använder sig av. Svårigheterna vid bedömningarna beror även på att centrala begrepp såsom arbetsförmåga, sjukdom och arbete inte definierats tillräckligt tydligt.
Eftersom psykisk ohälsa inte heller kan diagnosticeras via exempelvis ett blodprov, eller alltid går att observera, är försäkringskassans krav på objektiva fynd svåra att tillmötesgå för läkarna. Enligt Maricel är det just detta, kravet på objektiva fynd, och patientens subjektiva upplevelse som försvårar samarbetet mellan parterna. Läkarna och handläggarnas synsätt står ofta i motsättning till varandra - läkarna måste välja mellan att ta hänsyn till patientens behov eller försäkringskassans formella krav som handlar om att minska sjuktalen.
Läs mer här: https://www.forskning.se/2019/06/17/sa-olika-bedoms-psykisk-ohalsa/