Nyligen meddelade regeringen att man inför nya examensmål för speciallärare- och specialpedagoger med målet att skolan ska bli bättre på att stötta elever med neuropsykiatriska svårigheter, t ex ADHD och autistspektrumstillstånd (tidigare kallad Aspergers syndrom). Gott så. Men hur står det till inom arbetslivet? Skulle det inte behövas utbildning och verktyg även här?

- Absolut. Forskningen visar att personer med neuropsykiatriska tillstånd, såväl diagnostiserade som odiagnostiserade, befinner sig i en riskzon och är överrepresenterade för att drabbas av andra psykiska problem som t ex ångest-, stress- och utmattningssyndrom. Därför är det extra viktigt att förstå att vi kan förändra och anpassa arbetsplatsen så att människor inte behöver drabbas av psykisk ohälsa, säger Emelie Allansson som arbetar som psykolog och organisationskonsult inom PBM i Göteborg.

Människor som lider av neuropsykiatrisk problematik har bland annat perceptionssvårigheter. Det vill säga att ta in och behandla intryck som t ex ljud och ljus. De tar in mer än andra, vilket gör att de ofta får koncentrationssvårigheter. Detta innebär att för mycket intryck slukar individen – äter upp deras energi. Samtidigt förändras vårt samhälle i mycket snabb takt – vi ska vara flexibla, stresståliga, ta in fakta från många olika källor med mera.  Informationsflödet är högt i vårt samhälle, vilket är en utmaning för många. Speciellt svårt för dem med neuropsykiatrisk problematik. De blir mycket mer sårbara. Emelie drar en parallell till djur och natur.

- Klimatförändringarna har lett till att vi nu alltmer sällan har vita vintrar. Nya studier visar att detta påverkar skogsharens existens. I korthet innebär det att skogsharen – som växlar färg från brun till vit på vintrarna – trots snöfria vintrar fortsatt växlar färg. Det har lett till att istället för att den vita färgen ger ett skydd blir haren hotad och mycket mer sårbar. Den kan inte kamouflera sig längre. Kort och gott – omvärlden förändras och det klarar inte haren av – den kan inte sluta växla färg. Detsamma gäller för många människor – inte minst för de med neuropsykiatrisk problematik. De får svårt att anpassa sin ”päls” i en stress- och snabbföränderlig värld. De blir synligare och mer sårbara. Men skillnaden är att arbetsgivare kan förändra miljön för sina medarbetare, det är tuffare för skogsharen.

Både chefer och arbetsgrupper behöver mer kunskap och verktyg - dels om vad det innebär att leva med dessa svårigheter och hur de yttrar sig, dels om vad som kan göras för att förenkla för individen (indirekt för hela arbetsgruppen) ifråga.

Varför upplever arbetsgruppen eller chefen att Kalle aldrig lyssnar, att han inte tycks vara med här och nu? Varför har Märta inte förstått någonting av vad vi kommit överens om och varför ler hon inte när man säger något skoj? Varför känns det som om chefen totalt har dränerat en på all energi efter ett möte. Och så vidare…

Enligt Emelie Allansson måste det finnas en spännvidd, olika lösningar, på hur arbetsmiljön utformas för olika individer. Att t ex tvinga en person med neuropsykiatriska problem, eller den som befinner sig i den så kallade gråzonen, att sitta i ett öppet landskap kan vara förödande. De kan bli helt dränerade på energi.

- Dessa individer har ofta också problem med att förstå sammanhang och socialt samspel, de har ofta svårigheter att läsa mellan raderna. Det gör att de behöver struktur och tydliga spelregler, exempelvis en tydlig mötesagenda och minnesanteckningar, vad som gäller i lunchrummet och så vidare. De behöver tydliga och konkreta spelregler för att kunna prestera både arbete och socialt engagemang.

- Många gånger är det så att det är miljön som avgör om de här människorna ska blomma eller vissna. Genom ökad kunskap om neuropsykiatriska problem och om vilka förändringar som krävs på arbetsplatsen kommer såväl chef som medarbetare bättre förstå hur man kan använda Kalles och Märtas resurser för arbetsplatsens bästa. Dessutom kan vi undvika att de drabbas av psykisk ohälsa.